Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

Hej!

Jag heter Cecilie Nergaard och bor sen 2016 på en gård på den magiska ön Gotland, i Ganthem närmare bestämt. 

Jag har ett brinnande intresse och en stor längtan efter att på olika sätt skapa kreativt och detta blir viktigare och viktigare för mig. Att få dela upplevelser och känslor ger mig en mening. Jag fotograferar, målar och skriver för att utrycka mig och konversera med mig själv. Nästan hela livet har inneburit djur vid min sida och här på gården finns också hästar, katter, hund, höns, kaniner, får och kor.

Här vill jag skapa en blogg och på så vis berätta min egen historia utan förbehåll. Här i bloggen önskar jag dela med mig av tankar och känslor, foton och vardagliga händelser. 
Varmt Välkommen till mig!

Att leva med alla mina känslor

Publicerat den 02/11/2019 av Cecilie

Jag fascineras över hur många olika känslor som kan rymmas i en människa.

Otillräcklighetskänslor och Skam. Prestationsångest. Rädsla. Stress. Avstängdhet. Ilska. Frustration. Sorg. Glädje. Eufori. Lycka. Lust... 

Mänskliga känslor. 

Framförallt upplever jag ofta tunga känslor när jag av nån anledning glömmer ta ansvar för mina behov, eller i situationer där jag känner mig trängd och upplever att jag bara inte kan komma undan.

Jag börjar då tänka att min känsla beror på någon annan. Det är någon annan som gör mig arg, frustrerad, ledsen eller vad jag nu känner. Jag går in i ett ”dumma dig-tillstånd”. Projicering.

Men tänk om det kan vara så att det är min tanke som skapar mina känslor? Min tanke om någon eller något skapar känslan i mig. Om jag kan ändra min tanke så ändras min känsla.Så då blir frågan jag ställer till mig själv: Vad behöver jag för att orka tänka bra tankar? 

Hur jag innerst inne ser på mig själv påverkar mig. Om jag kan se på mig själv som bra, unik och värd att älska så är det också lättare för mig att tänka bra tankar om mina medmänniskor och följden blir skönare känslor i mig. 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Livet pågår och förändras

Publicerat den 29/10/2019 av Cecilie

Nu var det ett bra tag sen jag la upp ett blogginlägg, om vi ska räkna i mänsklig tid mätt. Men av någon anledning har jag inte haft behovet och känslan har varit lugn, var sak har sin tid. 

Under den här perioden har jag lagt en hel del tid i trädgården där jag odlar grönsaker. Att odla och ta fram den mat vi behöver äta i familjen ger mig en känsla av att göra något meningsfullt både för oss människor och för moder jord och kretsloppet som behövs här på samma gång. 

Det har också på djupet landat i mig att jag för nu känner mig färdig med att föda upp hästar. Jag har fött upp irish cob i 15 år, till våren blir det år 16 då 3 föl väntas. Därefter är min period av hästavel över åtminstone för den här gången. Jag har låtit kastrera en av avelshingstarna för ett par veckor sen och den andra har också fått tid för kastrering. Dom flesta av hästarna ska få placeras ut till nya ägare under våren. Det känns så rätt att gå in i en ny era, och jag känner hur viktigt det är för mig att skapa utrymme för nytt men också mellanrum för vila och eftertanke. Tid att ta hand om mig själv och mina behov för att också orka möta omvärlden och mina medmänniskor med kärlek. Det här har varit en flera år lång process där jag trappat ner, trappat upp, trappat ner och velat fram och tillbaka.

För nån vecka sen deltog jag tillsammans med min sambo och kärlekspartner på Göteborgs Tantrafestival. En fantastisk liten festival där jag kunde gå helt in i att få stötta min sambo i hans process utan att försöka förändra något och utan att anpassa mig till något som inte var bekvämt för mig. Känslan av att vara någons stöd för att jag vill, och inte för att det förväntas är så läkande.

Jag lyssnade på podden relationsverket idag, där Carl-Mikael poängterade en så otroligt viktig sak: Vikten av att ha tillit till människors processer, andras och egna. Det kan vara så himla viktigt att få nå botten innan vi vänder uppåt. Om vi är där och försöker rädda/styra upp hela tiden kan det istället dra ut på lidande och försena viktiga lärdomar.

Att låta varje process få vara det den är och släppa taget om att jag ska fixa är därför en av mina viktigaste lärdomar i livet. Även när det gäller människor som kommer till mig för retreats, gruppträffar, massage eller tantrasessioner ser jag vikten av att vara ytterst varsam med att försöka vägleda någon i livet - svaren finns redan i varje människa och det räcker att jag bara är där och håller utrymmet för det.

Till detta hör också Modet att våga vara sårbar och dela det som rör sig på insidan, vilket är något jag fått lära mig först i vuxen ålder. Just nu sitter jag på båten på väg till Värmland där jag har min äldsta son och hans pappa, min mamma och min syster. Inom mig finns en viss oro för att jag ska sluta mig i mitt gamla skal igen, relationer som funnits före jag öppnade upp mitt hjärta påverkar mig ofta till att gå tillbaka till den jag var innan, till den jag tror att människor förväntar sig att jag är. Jag vill bygga upp en mur av ytlighet. Värderingen i att glad skulle vara bättre än ledsen smyger sig in. Rädslan för att vara obekväm och otillräckligheten som känns om jag upplever att jag inte bara kan köra över mig själv och göra alla väl. Ibland kommer viljan att projicera och samtidigt vet jag att det är fel och slår på mig själv för det. 

Att kommunicera på ett öppet, sårbart sätt känns så viktigt för mig nu. Att kommunicera genom Våld - att vara sarkastisk , ironisk, kritisk eller ignorera någon kan vara otroligt smärtsamt. Våld föder mer våld.

Min slutliga tanke där jag återkopplar till mitt djupare jag tar plats igen och igen. För att fortsätta attrahera överflöd på alla plan så behöver jag hela tiden släppa taget om all kamp och acceptera mitt liv precis så som det är just nu. Det innebär även att acceptera alla mina medmänniskor och mina relationer och även mig själv och mina begränsningar som dem är. 

Vila i att inte veta allt och att inte kunna kontrollera något.

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Tankar om vad som känns viktigt i en autentisk relation

Publicerat den 08/09/2019 av Cecilie

Att kunna uttrycka mina behov men också kunna lyssna på dina behov.

Att behov får vara just här och nu utan att gå in i rädslan för vad det innebär för mig i framtiden. Ibland räcker det med att få utrycka en önskan eller ett behov högt för att det ska kännas mindre tryckande.

Att inte försöka ställa krav på dig att du ska möta mina behov men heller inte ta på mig ansvaret för att tillgodose alla dina behov om jag inte vill eller kan.

Ärlighet och transparens - våga vara hela jag rakt igenom och att dela med mig av allt det som pågår i mig hur tokigt det än kan tyckas. Endast om jag ärligt delar med mig av hela mig kan jag bli älskad för precis den jag är, och inte en påhittad halvsanning.

Att också veta att jag får ta del av hela dig i vår relation ger mig trygghet och får oss känna samhörighet. 

Kommunikation - våga kommunicera om precis allt utan att skuldbelägga varandra eller projicera.

Hålla mig till att prata om mina känslor och min sanning, utan att ta ifrån någon annan rätten till sina känslor och sin sanning. Vart kan vi mötas? 

Attraktion - Tillåta mig själv att attraheras av andra människor på olika plan och att välja in de människor jag känner dragning till i mitt liv, utan att för den sakens skull kräva något.

 

Acceptans.

Att acceptera hur andra mår är en viktig men inte helt lätt lärdom för mig.

Att försöka förändra någon annans mående och syn på sitt liv för att jag själv i slutändan ska må bra är något jag fallit lätt in i. Svårigheten att möta och acceptera andra där dom är, och att behålla min egen lycka och glädje oavsett. 

Det betyder inte att jag inte kan känna med någon och finnas där som ett stöd, men ansvaret ligger inte på mig att kontrollera andra människors processer utan jag behöver acceptera varje person just där hen är just i detta nu.

 

Att utveckla mig själv.

Det spelar ingen roll hur ofta jag byter partner eller vänner om jag inte vänder mig inåt för att lära och utvecklas. Jag tar med mig själv in i varje relation, Är jag otrygg så tar jag med mig otrygghet in i relationen. Är jag kontrollerande tar jag med mig kontroll. Att projicera är lätt, men om jag lägger all skuld på någon annan kan jag heller aldrig få till en förändring.

Lycka och harmoni kommer inifrån - när jag känner det i mig kan jag manifestera det i min omgivning och mina relationer.

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Vad är kärlek och självkärlek?

Publicerat den 03/09/2019 av Cecilie

När jag funderar på vad kärlek är för mig, så handlar det mycket om villkorslös kärlek där ingen värdering finns i vad kärleken eller en eventuell relationen ska innehålla. Inga krav på motprestationer.

All kärlek är för mig fin kärlek helt oberoende av varaktighet eller innehåll. 

Att se på någon eller något och känna en spirande glädje och respekt utan att vilja ändra något. 

Motsatsen till kärlek är för mig rädsla. Rädslan kan sen yttra sig i dömande, projicering, skuldbeläggande, kontroll... 

Att rädsla ofta kommer tillsammans med kärlek kanske beror på att en av dom läskigaste sakerna som kan hända oss är just att bli övergivna, lämnade och ensamma. Separerade från kärleken.

Av rädsla att bli separerade från kärlek försöker vi människor styra och kontrollera varandra, våra relationer, livet. 

Vid 37 års ålder håller jag på att lära mig känna villkorslös kärlek till mig själv. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra.

Dom dagar det går mindre bra går jag in i att döma mig själv, och får då ofta känslan av att andra människor dömer mig. Något jag lärt mig från tidigt i livet är vikten av att ”se bra ut”. Vad nu det ska betyda? Och för vem? Jag vet inte, men jag vet att jag så gott som dagligen hamnar i situationer där jag går och drar in magen för att magar ”ska vara” platta, och det är ju inte min mage. 

Intellektuellt vet jag att kroppar ser olika ut och att vara charmig eller tilldragande har egentligen ingenting eller väldigt lite med kroppsform och utseende att göra. 

Känslomässigt är jag inte alltid lika säker eller trygg med det. 

Ganska ofta har jag fått frågan om jag är gravid. Jag har oftast skämtat bort det med att säga ”nej jag är bara tjock”. 

En del av mig känner djup skam av att se gravid ut när jag inte är det. 

Samtidigt tänker jag att gravida kvinnor brukar anses som vackert, då borde det betyda att jag har förmånen att vara lika vacker utan att behöva vara gravid vilket borde vara en fantastisk ära! 

Att älska mig själv villkorslöst inkluderar min kropp. Så istället för att gå runt och dra in magen (vilket antagligen inte syns utåt ändå) vill jag kunna känna mig stolt över allt jag är, min konstnärliga själ, mitt goda hjärta, min fantastiska runda mage osv... 

Att se på mig själv med kärlek och inte känna att jag vill ändra just nånting alls, för om jag vill ändra på något är det ju inte mig jag älskar utan en bild av vem jag kanske kan bli. 

Nånstans har jag läst att grunden för en människas syn på sig själv och livet läggs under dom första 2-3 åren i livet.

Sen krävs större processer för att tänka och lära om efter det.

Jag minns att jag redan som barn tyckte illa om mig själv och stundvis hade dåligt samvete för hur jag betedde mig, och sen även för hur jag såg ut.

Kanske var det ärvda känslor.

Men jag känner att jag som vuxen har ett ansvar att ta hand om mig själv och det inre barnet i mig. Att lära mitt inre barn älska sig själv villkorslöst, och att kunna visa mina barn hur det kan gå till.

I helgen sa jag till min 5 åriga dotter: 

  • jag tycker om dig!
  • Jag vet, svarade hon. Du säger det så ofta.
  • Vad bra sa jag, för jag vill att du ska känna att du är älskad och aldrig behöva undra om du är det
  • Jag vet att jag är älskad, svarar hon, för jag älskar mig själv också!

Så himla fint det känns när ett barn kan få känna så! 

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


”Fear Of Missing Out”

Publicerat den 02/09/2019 av Cecilie

Begreppet Fear of missing out - Fomo, något som har förföljt mig hela livet. Eller så långt tillbaka jag minns.

Först i år blev jag medveten om att detta verkligen är en egen rädsla, ett vedertaget begrepp som redan finns förklarat med ord.

Att känna stress över att kunna missa något roligt eller viktigt är motsatsen till att känna tillit till livet. 

I tillit litar jag på att det som är för mig dyker upp, att jag kommer komma i kontakt med det som är bäst och mest utvecklande utan att behöva pusha eller kämpa. 

På nåt sätt har min rädsla förstås lett mig till utveckling också, och till möjligheten att få släppa rädslor. 

Fomo - rädslan att missa något, gestaltade sig i att jag ville vara överallt, och göra allt. Redan som liten sa min familj ibland ”herregud hur ska du hinna med allt det du vill”. 

Rädslan har gjort mig till en väldigt driven person och jag har testat och gått igenom mycket på mitt relativt unga liv, vilket jag är väldigt tacksam för. Men den har också lett mig rakt in i den berömda väggen och distanserat mig från mig själv, från kontakten med jorden och naturen. 

Jag spekulerar i vad den här rädslan grundar sig i. Om det handlar om rädsla för separation, eller en längtan efter nån sorts kontroll - att ha koll på saker?

Numera kan jag på djupet känna att det är  precis lika bra även när någon annan än jag deltar på ett roligt/spännande evenemang, eller skapar något fint, Eftersom jag idag har en känsla av att vi alla hör ihop som en enhet och därigenom får jag ändå del i upplevelsen.

För några år sen skrek mitt ego att JAG ville vara med på allt, annars kände jag mig utanför.

Antagligen hänger det ihop med upplevelser av separation jag har med mig sen barnsben. 

Jag har också sett mina barn gå igenom samma inre stress och göra impulsiva val tack vare detta. 

Men jag upplever mig kunna se att även barnen blivit lugnare ju mer jag tagit mitt ansvar att bearbeta och transformera denna rädsla till ett inre lugn och en tillit till att allting är och blir precis som det ska.  

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Leva Livet Långsamt

Publicerat den 30/08/2019 av Cecilie

Efter en utmattning 2015 fick min förmåga att göra saker snabbt och effektivt en rejäl törn. Och tack gode gud för det tänker jag nu.

Ett tag försökte jag ändå och slog på mig själv för att jag inte är snabb längre eller orkar lika mycket som förut.

Det var en frustrerande process att tänka om. 

Men jag har också insett hur svårt det är att leva livet fullt ut här och nu när jag kör på i full fart och hur svårt det är att känna min inre vägledning och lyssna på den. 

Idag är jag så himla tacksam för uppvaknandet. För nu kan jag leva livet lite långsammare och verkligen hinna uppleva och känna.

Om stressen kommer krypande kan jag försöka stanna upp och göra valet att inte följa egots föreställning om brist.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Relationer med kärlek som grund

Publicerat den 25/07/2019 av Cecilie

Att ha en kärleksrelation låter som något som per automatik är kärleksfullt.

Men jag kan ärligt skriva att jag har haft massor med relationer utan att reflekterat över vad kärlek egentligen är. 

Jag har levt i gamla mönster, kanske grundade i hur jag uppfattade de vuxnas relationer omkring mig under min uppväxt?

Mönster där det ingår att ge avkall på sig själv, att kompromissa bort delar av sig själv och att gå in i nån sorts oskrivna regler om hur man ska bete sig i ett förhållande eller äktenskap. 

Jag har följt ett mönster av monogama traditioner i vårt samhälle som underförstått gör gällande att min partner har skyldighet att tillfredsställa alla mina behov och jag har skyldighet att tillfredsställa hans/hennes.  

Om vi inte lyckades med det i vårt förhållande var vi fel, otillräckliga.

Kärlek har använts som ”handelsvara” dvs kärlek kan tas ifrån mig om jag beter mig fel och ges till mig om jag beter mig rätt. Om jag betett mig fel mot min partner slutar hen älska mig för så får man inte göra. Och jag hotade med att sluta älska min partner om hen inte betedde sig rätt. 

Samtidigt har jag alltid känt en stark längtan efter villkorslös Kärlek som inte tas ifrån mig beroende av hur jag ser ut, hur jag beter mig eller vad jag gör (förutsatt att jag inte medvetet går in för att skada). Jag tror att vi alla kanske bär på den längtan innerst inne? 

Att utforska det som känns viktigt för stunden har blivit en viktig del i livet och att utforska umgänget med andra människor när den lusten uppstår.

Jag vill vara fullkomligt ärlig med mina önskningar och intressen även om jag tror att det skulle göra någon besviken. 

Jag tänker att det är viktigt att låta min partner få följa med i min inre resa och vad som sker i mig. Jag behöver utrycka det som sker i mig och släppa in min partner i mina känslor oavsett vilka, även om det handlar om förälskelse i en annan person, attraktion osv. Om jag ska känna mig villkorslöst älskad behöver jag blotta mitt innersta, det som innerst i kärnan verkligen är jag. Det kan inte finnas tankar eller gnagande rädslor för att min partner slutar älska mig om jag berättar vad jag innerst inne bär på. Ett mentalt fängelse skapas.

Önskningar och längtan som jag skäms över eller stänger av förminskar mig som människa.

Öppenhet och ärlighet är något som enar oss människor och skapar kärleksfulla relationer. För mig är det nödvändigt att vara ärlig med att jag inte längre vill låta mig begränsas av en relation. Många gånger har jag känt mig totalt fångad i en fälla när jag gått in i en relation, en sorts sorg över att aldrig mer få möta en annan människa på valfritt vis, inte få flirta eller vara romantisk med någon annan än min partner. 

Periodvis kan jag ha behov att gå in helt i en enda annan människa, och då är det den längtan som finns just då.

Ibland har vi olika längtan i en relation - en partner längtar efter att gå helt upp i mig medan jag längtar efter att få möta andra,  eller tvärtom.

Då känns det viktigt att våran olika längtan inte begränsar varandra utan vi försöker hitta ett sätt som är så tillfredställande som möjligt för båda/alla parter just nu. 

Det finns inga givna rätt och fel i kärlek och relationer.

Att ägna sig helt monogamt åt en partner kan vara helt rätt och det som ger mest glädje om det är så man känner - och känner båda i en relation så så är det vad jag tänker på som ett av kärlek ömsesidigt monogamt förhållande. Men jag har också haft ”av rädsla monogama förhållanden” - där rädslan styrde mig och orsaken att jag inte ville att vi träffade andra grundade sig på att jag inte trodde mig klara hantera att min partner träffar andra, där svartsjuka och rädsla tog över. 

Punkter som känns viktigt för mig:

-kommunikation! Våga prata om allt. känsliga saker kan vara en fördel att ta upp när vi är avslappnade och mår bra tillsammans, hellre än när frustration redan uppstått.

-”Brutal” ärlighet - berätta ärligt om längtan, känslor, rädslor som finns i mig just nu och att få ta del av min partners innersta tankar och känslor.

-Bejaka den jag är. Att få vara jag fullt ut.

-Aldrig använda sex och relationer som ett sätt att bekräfta mig själv. Det här är en svår punkt då flirtande och uppmärksamhet är en av mina ”droger”, något jag tar till för att slippa känna känslor. 

Låt kärleken välja! 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Längtan efter djup

Publicerat den 16/07/2019 av Cecilie

Sen hemkomsten från Ängsbacka har jag befunnit mig i något av en längtan som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Jag tror det handlar om längtan tillbaka till mitt inre, till djupet i mötet med mig själv och med omvärlden.

Det mötet som jag upplevde där på Ängsbacka. 

Sånt som känts fint och tillräckligt innan kan plötsligt kännas för ytligt nu. Och jag förstår att det egentligen ligger hos mig.

Tanken på att gå på ett ”vanligt” yogapass till exempel, den känns som en ytlig upplevelse - kanske för att jag just nu villat bort mig en bit från djupet jag vet finns där inom mig. För några år sen har yogan känts som magi, allting är relativt och beror på vad jag jämför med för stunden. Och allting beror på hur djupt jag tillåter mig själv att gå oavsett vad det gäller.

Ibland behövs små pauser i utveckligen för att kunna fortsätta framåt!

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Rädslan för andras rädslor

Publicerat den 07/07/2019 av Cecilie

Rädslor kan vara ganska ordentligt skrämmande ibland. För mig handlar det ofta om att jag lagt lyckan utanför mig själv och därigenom kan rädslan för att mista något vara påtaglig. 

Med jordning kommer trygghet och inre frid, en grundning i mig själv där jag inte behöver greppa efter halmstrån att hålla i.

Något som skrämmer mig är rädslan för andras obearbetade rädslor. Det jag känner när människor inte vill se inåt och vara sårbara i sina rädslor utan projicerar ut sina rädslor genom att döma andra är frustration. Det är något med det som skrämmer mig enormt, även när jag själv projicerar. Kanske för att det är svårt att transformera en rädsla som inte ens erkänns?

Samtidigt känner jag också empati och förståelse både för mig själv och de människor omkring mig som gör detta.

Jag ser det lilla krig som pågår på insidan och känner rädslan för att möta det. Eller så påminner det mig för starkt om gamla destruktiva relationer där jag blev tillbakahållen och nedtryckt av någon annans rädsla och samtidigt lät mig tryckas ner på grund av min egen rädsla. 

Jag blir rädd för att någon annans rädsla ska styra mig. Även om jag innerst inne vet att det bara är jag som jag välja om jag vill låta mig styras eller inte. 

Sårbarhet är något av det vackraste jag vet. Att erkänna mina innersta rädslor och prata om vad som finns inuti mig istället för att skuldbelägga mina medmänniskor för att dom gör något ”olämpligt”. 

När någon vågar visa sin innersta sårbarhet smälter jag som smör - jag känner empati och kärlek. Jag tror att det 

Är lite så vi människor fungerar.

Och ändå har vi så kolossalt svårt i det här samhället att visa våra känslor så fort det handlar om rädslor, sorg osv.

Kontraproduktivt är vad det är!

Vi tror att människor ska döma oss och se ner på oss om vi erkänner våra rädslor och sorger - men i själva verket är det tvärtom! 

Våga släppa fram känslorna. Våga släppa fram tårarna! Det är en styrka att våga lyfta sina rädslor istället för att lägga över ansvaret på nån annan. Dessutom - Män gråter också. Det är vackert med män som gråter. 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Ängsbacka Sexsibilityfestival och efterdyningarna inom mig

Publicerat den 06/07/2019 av Cecilie

Förra veckan spenderade jag på Ängsbacka Sexsibilityfestival.Det var första gången jag besökte Ängsbacka och för mig var det en plats där jag kände mig väldigt trygg och hemma.Fantastiskt fina workshops tog mig igenom skam, gamla mönster, mina inre ja och nej, samtycke, tantriska möten och mycket mer.Att våga vara sårbar kom till en ny nivå men där det fanns känslan av ett stort stöd att luta mig mot när det behövdes. 

Många människor har imponerat stort på mig genom att öppna upp sitt hjärtas rädslor och blotta sitt innersta.Så många fina möten från hjärtan till hjärtan har ägt rum!

För mig handlade en del av resan om att fortsätta transformera gamla mönster av att säga ja där jag menar nej, och att våga stå stark i mitt nej även om det skulle framkalla en reaktion eller besvikelse i någon annan. Jag finns inte till för någon annan människas njutning eller behag.Jag är värd att vara här! Jag är värd att känna. Jag är värd att njuta. 

Under vistelsen kände jag flera gånger rädslan för att det skulle ta slut. Jag kände mig lite som ett barn på julafton - och rädslan för att paketen och gemenskapen skulle ta slut och vara över.På väg hem åt jag en massa godis för att hålla mig vaken orka köra hela vägen då jag var den enda i sällskapet med c-kort och vi hade lånat en husbil som krävde c-kort.Barnen hämtades upp på Arlanda och båten hem var stundvis väldigt stimmig.Jag behövde stänga ner lite av öppenheten från Ängsbacka för att orka hem. Men dagen efter var hålet i mig stort, sorgen kom ikapp över att festivalen och alla hjärtliga möten var över.Praktiska saker behövde kommas i kapp på hemmaplan. Turistsäsongen har börjat.

Jag grät och önskade mig någon som bara kunde hålla mig och vara ett stöd, hjälpa mig landa, så som jag ofta gör med andra människor som behöver det. Där nånstans dök en människa upp som verkligen var det jag bett om. Ett fantastiskt fint möte som skapade trygghet och hållande.Men jag blev också medveten om mitt gamla mönster av att vara en sk ”attentionwhore”. Mötet följdes av en massa fin uppmärksamhet och mitt ego vältrade sig. 

Det är så lätt för mig att hitta små flyktvägar från känslorna.Där känslor ersätts med andra känslor som känns bättre för stunden. Dom obearbetade känslorna finns kvar under och skapar hål, som i slutändan ändå behöver mötas och tas om hand - av mig själv. Att få hjälp är fint men att helt lägga ansvaret i nån annans händer fungerar uppenbarligen inte nu heller.

Till och med tantra, närhet och beröring som är livsnödvändiga behov för mig kan bli en känsloflykt. Det gäller återigen att hitta balansen och jordningen, stå i min egen styrka. 

Tacksam för den påminnelsen! 

Låt urladdningen komma - jag vill stå redo.

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Tantra - en av mina vägar tillbaka hem

Publicerat den 07/06/2019 av Cecilie

Som motsats till förra inlägget som handlade om rädslan för närhet och framförallt för äldre män vill jag berätta om det som förändrat hela min syn på människor.

När jag var ett barn sökte jag mycket av min kraft i naturen, djuren och in i mig själv. Upp till skolåldern lekte jag sällan med andra barn. Även senare behövde jag alltid ett visst mått egentid mellan varven, jag ”tröttnade” på kompisar efter ett tag och behövde hämta kraft ur jorden, mig själv eller djuren. Jag hade mina ritualer och cermonier, jag hade dem jag pratade med som inte var av denna värld och allt sånt som barn naturligt har till stöd i sin lek och sitt lärande.

Så långt tillbaka jag kan minnas har det funnits något djur i hemmet. Katter, råttor, fiskar, hund, fåglar, kaniner och från jag var 11 år och vi flyttade ut till en liten gård fanns till min stora glädje också möjligheten att ha häst som jag längtat så efter. 

Djuren fanns där närhelst jag behövde dom och hade alltid tid.

Jag tänker att jag förmodligen haft mer tillit till djur än till människor genom åren som barn även om jag haft lätt för att vara social med människor också.

Den stora skillnaden var kanske att jag visste att djuren aldrig körde över mig. Jag kunde deras språk och dom kunde mitt. Att vara ute och rida i naturen, leta nya ridvägar, sjunga i kapp med fågelsång eller bada i sjön med hästen var mitt liv och mitt sätt att släppa taget. 

Som vuxen fastnade jag i prestationskrav och ansvar för andra människors känslor.

Jag drogs till människor som humpade över ansvaret på mig och jag tog villigt på mig det för att vara till lags eller känna mig behövd. 

Trots att jag kämpade emot fastnade jag också i rädslan för vad andra människor tycker och hur jag borde vara för att passa in och bli omtyckt. 

Det var ett mönster jag lärt in. 

Att stänga av och ta på mig en rustning av ytlig styrka var lättast. Jag hade inte heller lärt mig konsten att ta ansvar för mina egna känslomässiga behov. 

Andras känslomässiga och praktiska behov var en annan sak, det visste jag mer om. 

Jag brukade döma mig själv och mina medmänniskor hårt för att vi var just människor - för allt elände vi ställde till med på jorden och för vår dumhet.

Jag förstod inte bättre. 

När jag kom i kontakt med Tantra som livsstil och ett sätt att möta mina medmänniskor eller bli mött på var det en känsla av att få komma hem till något glömt och undanstoppat. 

Som en del av min resa tillbaka till den riktiga kraften, där sårbarhet är styrka. 

Att börja möta andra människor utan att ständigt göra övergrepp på mig själv genom att tillåta sånt jag egentligen inte ville, för att jag trodde andra ville. 

Jag visste inte vad Tantra stod för utan trodde som säkert en del andra att det handlade om nån form av sexuella möten.

Jag visste inte att det handlade om närvaro och att möta mig själv för att hitta tillbaka till det jag som liten hade i relation med naturen.

Jag kunde börja älska mig själv och människorna som vandrar här på jorden med mig. Jag kunde plötsligt se och känna hur vi alla hör ihop - jag är en del av dig och du är en del av mig. 

Tantra är för mig kärlek och Närvaro. 

Det handlar om att våga möta det som kommer upp oavsett vad. 

Att lära mig lyssna på mitt inre ja och nej, och att våga utrycka vad jag önskar eller inte vill ha men också att lyssna på och respektera andra människors behov utan att för den sakens skull ta på mig ansvaret.

Att ta med sig tantran in i möten med andra människor är fint och kanske till och med livsviktigt om vi ska kunna mötas från hjärtat, även i sexuella möten. Men det betyder inte att all tantra per automatik handlar om sexuell lust - långt ifrån!

Det handlar för mig om att möta varandra just där vi är, att ta emot mina egna och andra människors gränser och behov med tacksamhet och kärlek. 

Att jag idag får jobba med Tantra-sessioner och möta alla dessa fantastiska människor som kommer hit är en stor glädje för mig. Tänk att jag trots gamla trauman kan möta även äldre män, med kärlek och respekt helt utan att köra över mig själv.

 

Tack Universum, Tack moder jord och fader himmel. Tack till mina systrar och bröder, förmödrar och förfäder som hjälper mig läka ihop och se kärlek. 

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Gubbskräck och rädsla för närhet

Publicerat den 05/06/2019 av Cecilie

”Män vill i stort sett bara en sak. Dom vill dessutom bli omhändertagna. Och eftersom män inte kan ta ansvar för sina känslor, eller ens ska behöva försöka så kan vi inte mötas från hjärtat och utrycka våra behov utan jag behöver istället gå in och vara det som efterfrågas, Tillfredsställa. Behaga. Köra över dom önskningar och känslor som dyker upp i mig.”

Den här känslan har präglat min första del av livet. 

Det är också min uppfattning om ungefär hur relationen mellan mina föräldrar såg ut. Möjligen är det inte mina föräldrars eller syskons historia om vi frågar dem, men det är MIN historia oavsett. 

Det ledde oavkortat till att jag sökt mig till män som passat i den här beskrivningen, för att kunna bekräfta den ”sanning” jag trodde rådde.

Som 14 åring blev jag medtagen till en husvagn av 3 äldre killar som turades om att våldta mig. Ja, jag kan nu säga våldta fastän jag under många många år intalade mig att jag var med på det för att jag inte sa nej, skrek eller försökte springa därifrån. Att det var en upplevelse man får acceptera eftersom män inte kan förväntas ansvara för sina känslor. Sånt händer. Inget å bry sig om, lika bra att se det som en bra erfarenhet.

Men idag vet jag bättre. Det är inte okej att 3 killar turas om att ha sex med en alkoholpåverkad 14åring, fotar varandra och skrattar. Det har inget med hjärtliga möten eller samtycke att göra! 

Jag fortsatte omedvetet söka mig till den typen av män som lägger över ansvaret på andra, framförallt på kvinnor. 

Inom mig bar jag på en skräck för framförallt äldre män. 

För jag visste ju hur män fungerar... 

Jag såg en potentiell ”våldtäksman” i varje man. 

Och närhet - det var alltid förknippat med att någon ville ha något av mig som jag egentligen inte ville ge.

Därför sa jag alltid att jag var en sån som inte uppskattade kramar eller närhet i allmänhet.

Jag såg inte möjligheten att utrycka mina egna behov utan kände mig antastad och trängd.

Jag kunde inte slappna av på djupet.

Rädslor sätter sig som spänningar i kropp och själ.

 

I dag är jag på en annan plats. Jag ser med medkänsla, förståelse och förlåtelse på dom män som också bär på dysfunktionen som gör att jag och andra utsatts, för det kan aldrig på riktigt ge lycka och ro i själen att mötas på dessa sätt även om man är ”förövaren”.

Idag ser jag möjligheten att själv ta ansvar för mina behov och jag ser att jag faktiskt får lov att tacka nej. Jag får ändra mig. Jag får avbryta. Det är min kropp och mitt liv.

Och då ser jag plötsligt också att det finns helt andra sanningar om män. Det finns män som vill ta ansvar för sina egna känslor och behov, eller åtminstone vill lära sig.  

Men av och till kommer jag i spiralen av liv tillbaka till mitt gamla mönster för att fortsätta släppa taget, fortsätta bearbeta mina känslor. Och då behöver jag öva lite extra på att ta ansvar för mina behov utan att ta ansvar över att någon kan känna något. Om jag behöver utrymme så behöver jag utrymme. Det betyder inte att jag inte tycker om någon eller att det är något personligt.

Då får jag leva med att det inte är mitt ansvar vad andra möjligen skulle kunna känna på grund av mina behov. 

 

Och jag hoppas att jag sänder en del av mina insikter vidare till min dotter för att hon ska slippa göra samma resa. Jag hoppas att jag nu gör en stor del av den tunga transformeringen för att hon ska slippa sitta fast i dessa gamla mönster som jag och så många fler gjort.

Men jag respekterar också att hon behöver få göra sin egen resa här på jorden, kanske blir den tung på andra vis.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Att följa lust och längtan

Publicerat den 04/06/2019 av Cecilie

Det här med livet - vad är meningen med livet frågar vi oss emellanåt.

Jag tänker ofta att hela meningen kan vara att utvecklas. Men också att få känna lust, meningsfullhet, delaktighet, kärlek, frid och andra fantastiska känslor som vi kan känna när vi är förkroppsligade här på jorden.

För mig är spänning också en väldigt fin del av livet. Att inte alltid veta vad som ska ske härnäst utan bara hänge mig och se vad livet bjuder på. 

Att lyssna till min intuition, min inre röst eller inre visdom är något jag insett hur viktigt det är. Och där tror jag att en stark indikation på vad som är rätt för mig är just det som på något sätt ger mig glädje eller meningsfullhet. 

Känns något bra så är det min väg att gå.

Och då menar jag inte nödvändigtvis alltid impulser som i att klicka hem roliga saker på nätet eller få en plötsligt impuls att göra något som jag sen på vägen inser är alldeles för jobbigt. 

Får jag däremot ont i magen varje gång jag tänker på en sak - då behöver jag antagligen fundera igenom vad som är fel och behöver ändras. Vilka behov finns i mig? Att köra över mig själv och mina känslor, min inre visdom, har jag gjort alldeles för mycket i livet, nu vill jag leva varje dag fullt ut utan hänsyn till samhällets normer eller människors åsikter. Det som känns rätt för mig är rätt för mig. Det ger mig också möjlighet att på djupet känna tillåtelse för andras val.

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Möten, Behov och Martyrskap

Publicerat den 29/05/2019 av Cecilie

Att blogga är för mig ett sätt att processa det som behöver processas på livets väg.Ett sätt att möta mig själv och utforska mina behov.

Ett annat sätt att möta mig själv är genom att möta andra individer.Mina känslor och tankar om en annan människa är ett meddelande till mig, som handlar om mig. 

Ibland händer det att jag känner mig irriterad på en annan människa. Framförallt på de människor som är närmast. Partner, barnen osv.

Jag tänker då att känslan är ett meddelande till mig, och känslan handlar om mig. Den har egentligen ingenting med ”objektet” att göra. Om jag retar mig på mina medmänniskor så är det för att jag själv har behov som jag underlåtit att utrycka och ge utrymme. Då projicerar jag mina känslor över på andra och lägger lätt över ansvaret.

Jag kanske behöver mer egen tid, mer sömn, motion, massage, meditation, mer närhet och förståelse, en mer finkänslig kommunikation eller så har jag kanske känslan av att vi har outredda skav oss emellan och känner mig rädd, obearbetade känslor finns att utforska. 

När jag utforskar vilka behov som behöver bli mötta inom mig så är jag oftast väldigt sårbar. Jag har ett gammalt mönster och en föreställning av att livet ska vara ett lidande där egna behov inte är viktiga, utan det ligger prestige i att köra över sig själv och bli en martyr. 

Jag föreställer mig att mina medmänniskor inte kommer acceptera och respektera mina behov, för att dom inte är viktiga. Jag tycker mig se att mina medmänniskor tänker att jag bara är besvärlig, löjlig och ställer orimliga krav. 

Innerst inne finns ännu tvivel på att jag verkligen är värd att leva ett liv där mina behov tillgodoses, min självkärlek, självrespekt och självmedkänsla sviktar. 

Det handlar inte om mina medmänniskor, det handlar om mig. Om att jag behöver se min del i det här jordelivet och våga stå i min styrka.

När jag respekterar mig själv och mina behov fullt ut så kommer också mina medmänniskor kunna göra det.

Att tacka varandra för att vi utrycker våra behov och sätter dom gränser vi behöver för stunden, utan att värdera eller tro att det handlar om någon annan än just den personen som sätter sin gräns, är bland det finaste vi kan göra för varandra.

När jag utrycker mina behov så handlar det om mina trevande försök att älska mig själv - det har ingenting med dig att göra.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Tusentals år av kvinnoförtryck behöver få ett slut

Publicerat den 18/05/2019 av Cecilie

Den historia jag berättar om mig själv - den historian kommer vara min sanning oavsett vad som sker. 

Om jag som kvinna ser mig som offer - så kommer jag vara ett offer. Om jag ständigt berättar historien om min utmattning - så kommer jag förstås fortsätta vara utmattad. Ser jag mig som fattig så kommer jag vara fattig, och jag kommer bära den känslan oavsett om det skulle ramla in 100000kr på kontot. 

Jag försöker idag berätta en ny historia till mig själv om mig själv som gäller mina självklara rättigheter att utrycka mig. 

En ny historia som baseras på att jag får tacka nej till beröring, behandling eller vad som helst som inte känns bra för mig. 

I bagaget finns den gamla historian om mig som kvinna. Hur min kropp är till för att behaga män och jag borde vara tacksam för godhet hos en man - så tacksam att jag ser förbi otrygghet och obehag i mig baserat på gamla erfarenheter och mönster, kanske för att jag med mitt intellekt vet att just denna man inte medvetet vill skada. 

Men det är inte så självklart att jag som kvinna kan avfärda känslan av att män går efter sin egen lust utan att lägga någon större vikt vid samtycke. 

Jag läser ett utdrag från Aftonbladet: 

”En 23-årig man som fälldes i tingsrätten för våldtäkt på en jämnårig skolkamrat frias nu av hovrätten. Kvinnan vaknade av att han hade analsex med henne men enligt hovrätten är det inte belagt att mannen förstod att hon sov”

En facebookvän som gett mig lov att dela hennes text skriver om det här fallet: 

” Ska vi helt enkelt behöva börja utgå från att alla män vi möter är vidriga, intelligensbefriade grobianer? Det är ju i alla fall vad rätten anser, uppenbarligen. 

Alla små incels/mansbebisar/kränkta medelålders män säger ju mest hela tiden att de är "schyssta snubbar" och att de blir sååå ledsna när man pekar ut mansstrukturer som problematiska. Och ändå händer sånt här om och om igen. 

Men hur fan ska man kunna veta vilka som är schyssta snubbar och vilka som inte ens förstår att någon som sover inte kan lämna samtycke? ”

Och jag kan inte mer än att hålla med Malin som skrivit inlägget. Även den ”gode” mannen är uppfostrad i det här samhället där det verkligen inte varit självklart att 100% samtycke ska finnas. Jag förstår att det är lätt att man som man ser sig som kränkt och förminskad för att man inte förstår bättre.

Men nånstans behöver min rätt till trygghet, min rätt till att känna mig värdefull och min rätt till min egen kropp värderas högre än så. 

Jag ska inte behöva ta ansvar för mäns känslor. 

Jag har gjort det. Jag har verkligen sett mig som värdelös om jag inte orkat vara den kärleksfulla smeksamma kvinnan som ställer upp i alla väder. 

Det är min historia och min erfarenhet.

Från och med nu vill jag bli ännu tydligare. 

Och jag vill utöver det bli bättre på att själv inte köra över någon annan utan kontrollera att samtycke finns. 

Allt som inte är ett 100%igt JA, det är ett NEJ! 

Den nya historian om mig själv handlar om en stark kvinna som alltid känner efter vad som känns rätt i mig och som vågar utrycka det. En kvinna som inte tar ansvar för andras känslor och som inte låter sig nedslås i rätten till min egen kropp av kränkta män, eller för den delen kränkta kvinnor! 

Lite som ett sto - ingen kan övertala ett sto att hon ska ställa upp på något hon inte vill. 

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Older posts →