Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom ☰
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

Hej!

Jag heter Cecilie Nergaard och bor sen 2016 på en gård på den magiska ön Gotland, i Ganthem närmare bestämt. 

Jag har ett brinnande intresse och en stor längtan efter att på olika sätt skapa kreativt och detta blir viktigare och viktigare för mig. Att få dela upplevelser och känslor ger mig en mening. Jag fotograferar, målar och skriver för att utrycka mig och konversera med mig själv. Nästan hela livet har inneburit djur vid min sida och här på gården finns också hästar, katter, hund, höns, kaniner, får och kor.

Här vill jag skapa en blogg och på så vis berätta min egen historia utan förbehåll. Här i bloggen önskar jag dela med mig av tankar och känslor, foton och vardagliga händelser. 
Varmt Välkommen till mig!

Tusentals år av kvinnoförtryck behöver få ett slut

Publicerat den 18/05/2019 av Cecilie

Den historia jag berättar om mig själv - den historian kommer vara min sanning oavsett vad som sker. 

Om jag som kvinna ser mig som offer - så kommer jag vara ett offer. Om jag ständigt berättar historien om min utmattning - så kommer jag förstås fortsätta vara utmattad. Ser jag mig som fattig så kommer jag vara fattig, och jag kommer bära den känslan oavsett om det skulle ramla in 100000kr på kontot. 

Jag försöker idag berätta en ny historia till mig själv om mig själv som gäller mina självklara rättigheter att utrycka mig. 

En ny historia som baseras på att jag får tacka nej till beröring, behandling eller vad som helst som inte känns bra för mig. 

I bagaget finns den gamla historian om mig som kvinna. Hur min kropp är till för att behaga män och jag borde vara tacksam för godhet hos en man - så tacksam att jag ser förbi otrygghet och obehag i mig baserat på gamla erfarenheter och mönster, kanske för att jag med mitt intellekt vet att just denna man inte medvetet vill skada. 

Men det är inte så självklart att jag som kvinna kan avfärda känslan av att män går efter sin egen lust utan att lägga någon större vikt vid samtycke. 

Jag läser ett utdrag från Aftonbladet: 

”En 23-årig man som fälldes i tingsrätten för våldtäkt på en jämnårig skolkamrat frias nu av hovrätten. Kvinnan vaknade av att han hade analsex med henne men enligt hovrätten är det inte belagt att mannen förstod att hon sov”

En facebookvän som gett mig lov att dela hennes text skriver om det här fallet: 

” Ska vi helt enkelt behöva börja utgå från att alla män vi möter är vidriga, intelligensbefriade grobianer? Det är ju i alla fall vad rätten anser, uppenbarligen. 

Alla små incels/mansbebisar/kränkta medelålders män säger ju mest hela tiden att de är "schyssta snubbar" och att de blir sååå ledsna när man pekar ut mansstrukturer som problematiska. Och ändå händer sånt här om och om igen. 

Men hur fan ska man kunna veta vilka som är schyssta snubbar och vilka som inte ens förstår att någon som sover inte kan lämna samtycke? ”

Och jag kan inte mer än att hålla med Malin som skrivit inlägget. Även den ”gode” mannen är uppfostrad i det här samhället där det verkligen inte varit självklart att 100% samtycke ska finnas. Jag förstår att det är lätt att man som man ser sig som kränkt och förminskad för att man inte förstår bättre.

Men nånstans behöver min rätt till trygghet, min rätt till att känna mig värdefull och min rätt till min egen kropp värderas högre än så. 

Jag ska inte behöva ta ansvar för mäns känslor. 

Jag har gjort det. Jag har verkligen sett mig som värdelös om jag inte orkat vara den kärleksfulla smeksamma kvinnan som ställer upp i alla väder. 

Det är min historia och min erfarenhet.

Från och med nu vill jag bli ännu tydligare. 

Och jag vill utöver det bli bättre på att själv inte köra över någon annan utan kontrollera att samtycke finns. 

Allt som inte är ett 100%igt JA, det är ett NEJ! 

Den nya historian om mig själv handlar om en stark kvinna som alltid känner efter vad som känns rätt i mig och som vågar utrycka det. En kvinna som inte tar ansvar för andras känslor och som inte låter sig nedslås i rätten till min egen kropp av kränkta män, eller för den delen kränkta kvinnor! 

Lite som ett sto - ingen kan övertala ett sto att hon ska ställa upp på något hon inte vill. 

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Krig

Publicerat den 16/05/2019 av Cecilie

Kan det vara så att allt krig börjar på insidan av en människa?

Jag tror det var Eckhart Tolle som en gång väckte den tanken i mig och för mig kändes det så sant.

Krig och strider kan inte bara uppstå av sig själva utan startar inuti någon och speglas sen av någon annan.

Jag tänker att varje kamp är en form av krig, och så länge vi kämpar håller vi igång kriget.

Jag förstår att det finns helt andra sätt att se på det här, och jag kan inte svara för vad som känns sant för någon annan än mig själv. 

För ett tag sen hamnade jag i en diskussion med vänner om just krig. Jag blev ganska frustrerad över att mina vänner inte såg poängen i att någon måste sluta kriga om kriget ska upphöra, det hjälper inte att skicka fler soldater med vapen även om tanken är att stoppa kriget. Tillslut kom jag på mig själv att vara mitt uppe i ett krig om vem som hade rätt och vem som hade fel! 

Där dök mina gamla mönster in, rädslan för att bli överkörd och därmed behovet av att få sista ordet. 

Om vi människor skulle ha tillit nog att stanna upp och fundera, och lita på att det blir som det ska även om vi inte slår tillbaka, så kanske krig aldrig skulle uppstå? När djur går upp i kamp med varandra är det oftast för att avgöra vem som ska ha vilken roll. Det handlar inte egentligen om rädslor eller att ha rätt eller att förminska någon annan...

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Filosofiska tankar vid fölvak

Publicerat den 11/05/2019 av Cecilie

Att fölvaka har gjort mig dödstrött. Jag längtar efter att få sova. Och att få sova en HEL natt! Men jag kan åtminstone passa på att formulera lite filosofiska tankar medan jag vakar och väntar... 

Jag fascineras så mycket över hur vacker sårbarhet är för mig.

Jag förstår att den också kan vara skrämmande för andra, för att den triggar något inom oss på ett eller annat vis.

Men när någon vågar vara sårbar, och vågar berätta om sina känslor utan att skuldbelägga någon annan så smälter jag som smör i solsken. Ödmjukhet från sin finaste sida. Det skapar en stark empati och kärlek i mig. 

Och tvärtom, så skapar stolthet och högmod ett enormt motstånd inom mig trots att jag förstår att det ibland omedvetet blir så, kanske för att man byggt upp en mur runt sig eller kanske för att man inte vet bättre helt enkelt.

Jag har ett förflutet av att vara enormt rädd för att visa min sårbarhet. En stark rädsla för att ”förlora ansiktet”. En stolthet och ett högmod som inte på riktigt släppt in andra människor. 

När jag känner ett motstånd mot andra människor så är det förmodligen för att dom speglar en sida i mig själv som jag fortfarande inte kan älska.

Jag kan känna mig dum om jag tror att jag inte passar in i ett sammanhang. Jag känner att jag är fel. 

Jag anpassar mig för att bli så som jag tror att människorna runt om vill ha mig.

För om jag inte är rätt så kanske jag blir utesluten ur sammanhanget och får vara ensam? 

Nåväl, här föddes tillslut en fölunge. Skönt att födas som häst där rädslan för att inte vara tillräcklig verkar saknas. 

Nu ska jag sova till min kropp fått nog av sömn om det så blir i 24 timmar!

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Den fria viljan

Publicerat den 07/05/2019 av Cecilie

Idag hände något som var lite ovanligt för mig, en fin påminnelse om att endast när man är fri att gå så kan man helhjärtat välja att stanna. 

”Det är möjligt att nå längre än vi nu anar. Med ett samarbete som bygger på fri vilja.

Ta avstånd från allt som bygger på dominans och underkastelse.”

Intressanta ord som kom till mig. 

Det dök också upp en ingivelse om att ta med en utav mina kaniner ut i skogen på en stunds meditation. 

Vilket kändes lite konstigt och främmande - tänk om den skulle rymma?! Såå mycket umgås jag tyvärr inte med kaninerna att jag var säker på att dom kommer tillbaka för dom vill vara med mig. 

Ja, tänk om den skulle rymma...

Men jag gjorde det. Satte Kaninen i reseburen och sen en tur med bil. Parkerade och hittade en skogsglänta. Satte mig sen i solen i gläntan och öppnade kaninens bur. 

Där satt vi en stund, kaninen å jag. Den hoppade runt, kom för att äta lite gräs ur min hand, hoppade runt lite igen. Och slutligen tillbaka in i buren.

Sen stängde jag buren och vi åkte hem.

Vilken övning i tillit...

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


När möjligheterna blir utmattande

Publicerat den 30/04/2019 av Cecilie

Det finns så otroligt mycket spännande, intressanta och utvecklande aktiviteter i min närhet. 

Yoga, meditationer, helgkurser och retreats, resor och evenemang av alla de slag. Möjligheten att själv ordna evenemang finns också.

Jag brinner för att lära mig nya saker och älskar att mötas och umgås.

Jag blir jättelätt ivrig av allt fantastiskt som erbjuds och som jag kan erbjuda.

Samtidigt blir jag också jättelätt utmattat och trött om jag försöker vara med på allt.

Här gäller det verkligen att sålla med hjärta och magkänsla - vad behöver jag här och nu? 

För tillfället känner jag behovet av stillhet. Behovet av tomrum och att låta tomrum få vara just tomrum utan att fyllas med något specifikt.

Mobilen och facebook är ett fantastiskt verktyg för att få tillgång till nya aktiviteter, evenemang och människor.

Men den är också något som fyller upp mina tomrum utan att jag är medveten om det alla gånger, och en ”snuttefilt” jag lätt tar till när jag är trött, fast jag egentligen bara behöver vila hjärnan.

När tröttheten infinner sig behöver jag ta det ganska lugnt. Det finns en gammal rädsla i mig för att vara lat eller inte prestera, och den rädslan kan göra mig stressad när jag försöker vara i stillheten och tomrummet.

Då brukar jag tänka på katter. Dom gör som dom vill och känner. En katt kan ligga en heldag i soffan eller i solen, och när dom känner för det går dom ut på äventyr. Jag behöver utrymmet för vila och återhämtning för att orka mina äventyr.

Släppa taget om stress och bara få landa i att jag kan välja det jag behöver här och nu.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Beroende

Publicerat den 29/04/2019 av Cecilie

Jag är sockerberoende. Jag får lätt föreställningar om att livet skulle vara meningslöst om jag inte kan unna mig en fika eller lördagsgodis. Ofta kan min hjärna få för sig att tycka att det vore helt okej att ta en godis och SEN kan jag sluta. Fast så funkar det ändå inte, såklart.

Jag tror att ett beroende kan innefatta precis vad som helst, och att det är ett sätt att undvika känslor.

Jag skulle kunna vara beroende av träning, mat, choklad, nikotin, spel, droger, sex, bekräftelse ... ja vad som helst.

Vad innebär beroende? 

”Beroendet kännetecknas av en längtan efter substansen/aktiviteten, att substansbruket/aktiviteten prioriteras högre än hälsan samt att personen har svårt att styra intaget av substansen eller utförandet av aktiviteten.”

Här är jag tillbaka på temat ”undvikande”.

Det handlar oftast om att undvika något som finns inom mig. Ett diffust kryp i kroppen, rädsla för att ha tråkigt, och för mig framförallt rädslan för att känna stress och frustration samt en längtan efter att känna lycka och vara pigg istället för trötthet och meningslöshet. Rädslan för tomheten. 

Mobiltelefonen är också en stark snuttetrasa att ta till istället för att känna efter. Den fyller verkligen sin funktion för att slippa ”tristess”. 

Jag har sagt till barnen att det är viktigt att ha tråkigt ibland också, men själv är jag inget vidare bra på det alls.

Det är fascinerande att jag omedvetet kan vara rädd för mina egna känslor trots att jag samtidigt är en människa som pratar väldigt mycket om känslor, mina egna och andras. Det är inte rädslan som ger sig till känna först, utan suget efter socker, mat eller att ta upp mobilen är det som per automatik dyker upp för att min kropp och min automatiska hjärna lärt sig detta undvikande.

Jag tror inte att jag hjälper mig själv genom att enbart ”förbjuda” mig det jag är beroende av. Det kommer bara skapa utrymme för ett annat eller fler beroenden. 

Att möta mig själv i dessa rädslor, omfamna och lyssna på mina verkliga behov känns som det allra viktigaste.

Och tillåtelsen att få vara i meningslösheten och tomheten. I sorgen och frustrationen.

Det är okej. Enda vägen ur en tung känsla är igenom.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Skam

Publicerat den 27/04/2019 av Cecilie

Idag reflekterar jag över den skam som bor i mig. Ibland slår den till med full kraft, andra gånger kan den helt utebli.

Skammen kan få mig att känna att jag är pinsam, ful, otillräcklig etc.

Jag googlar lite på skam och hittar bland annat, inte helt förvånande, att det är något som etableras väldigt tidigt i livet. Kanske genom tillsägningar från vuxna eller kompisar i ens närhet. Ett exempel gällde ett barn som lekt nakna lekar med en vän och fått en arg tillsägning om att inte leka sånt av sin mamma, och som vuxen hade enorma problem med att hon skämdes i sexuella sammanhang.

Jag kan verkligen relatera till den känslan. Inte lika mycket idag som för några år sen, eftersom jag mött det här problemet från flera olika håll för att hitta utvägar vid det här laget, men fortfarande finns det oläkta sår av skam på dom planen. 

Men även på många andra plan. Skam över min sångröst (jag jobbar på det också), skam över något jag skapat, skam över hur jag ser ut på vissa foton...

Och det tråkiga är att den här skammen projiceras på andra människor. Kanske för att jämna ut plågorna lite?

Plötsligt kommer jag på mig att jag skäms när vänner lägger ut videos på sig själva på facebook, trots att jag samtidigt beundrar och imponeras. Jag kan också skämmas över bekanta när dom pratar högt, håller tal eller spelar teater trots att jag egentligen önskar att jag själv också vågade! 

Jag skäms när någon bjuder på sig själv på tv, när någon gör bort sig i en komedi eller när någon sjunger falskt på idol.

Fast det inte har ett dugg med mig att göra. Och dessa människor kanske har fantastiskt kul! 

Tänk så många gånger jag skämts över mina föräldrar, framförallt under tonåren. Allt var pinsamt - hur dom pratade, tänkte, gjorde, såg ut... 

All denna skam över mig själv och andra människor. Som i spiraler och cykler - stundvis skamfri men sen fortsätter det runt spiralen till baksidan där skammen bor och badar mig i skambad igen. 

Att skriva öppet om skammen och erkänna är även det skämmigt, Stackars mina vänner och medmänniskor som utan att veta det blivit offer för min skam. 

Men jag förstår samtidigt att jag inte är ensam om det här, och jag tror på att plocka fram mina monster i ljuset för att kunna bearbeta dem. 

Och nånstans börjar jag också känna tillräckligt mycket självmedkänsla med den lilla inre flickan som bor i mig, som någonstans i början av livet lärde sig skämmas för sig själv.

Men också förståelse och medkänsla med de människor som lärde den här lilla flickan vad skam är, för att dom en gång som barn blivit lärda detsamma. 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Värderingar

Publicerat den 25/04/2019 av Cecilie

Jag har ett gammalt mönster av att värdera allt jag ser inklusive mig själv och andra människor. När det här gamla mönstret dyker upp och tar plats går jag in i att känna mig sämre - eller ibland bättre - än andra människor. 

Jag tänker med mitt intellekt att det är helt befängt och att det egentligen inte finns något sånt som bättre eller sämre.

Jag tror på att allt samexisterar och behövs. Ändå kommer stunder när det gamla mönstret inom mig tar över och blir starkare än min övertygelse. 

När jag värderar mig själv som sämre än någon annan på ett område känner jag mig ovärdig att vistas på det området.

Som exempel kan det vara känslan av att en annan massör/behandlare skulle göra det bättre - och jag ifrågasätter då varför människor ska komma till mig om någon annan är ”bättre”. 

Samtidigt händer det också att jag värderar mig själv som bättre. Plötsligt är det jag själv som höjs till skyarna av mitt ego. 

Med mitt intellekt tänker jag att vi alla behövs och även att just det mötet mellan två (eller fler) människor är vad som behövs, då spelar det ingen roll att en har större erfarenhet eller utbildning eller vad det nu är jag för tillfället värderar. 

Det finns inget bättre eller sämre utan det är egot eller mitt världsliga jag som spelar mig ett spratt här. 

Ett annat exempel kan gälla det kreativa, som konst, foto eller sång.

Det finns så många som fotar och målar så fantastiskt bra, och sjunger så vackert.

Det måste enligt mitt gamla mönster betyda att det inte är någon idé för mig att ens utrycka mig, om jag är sämre.

Fastän jag med intellektet vet att kreativiteten inte kan mätas eller värderas som bättre eller sämre.

Så länge jag har roligt och skapar glädje inom mig så är min talang tillräcklig. Jag vet ju det, egentligen.

Jag undrar ibland var det här mönstret kommit ifrån. Kan det vara något jag lärt in under barndomen. Har vi i vår familj gjort det här - värderat allt vi ser?

Det kan vara så.

Men något djupare ligger förmodligen bakom i vilket fall. En rädsla för att misslyckas. En rädsla för att inte vara tillräcklig.

Där prestation och erkännande av andra människor är viktigare än den inre känslan av lycka och kärlek.

Även dom stunder jag känner mig ”bättre” än omvärlden så är det bara en illusion och inte verklig lycka. 

 

Det verkliga lyckan upplever jag när känslan av att vi alla är samma, med lika värde, på djupet landar i mitt hjärta. I Dom stunderna lever jag livet fullt ut.

Så länge värderandet pågår är det rädsla som styr. 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Kraften i att skapa kreativt och leva i tillit

Publicerat den 21/04/2019 av Cecilie

Idag har jag varit på en konstutställning där över 100 olika utställare deltog. 

Akvarell/oljemålningar, fototryck, foton på canvas, tovad ull etc. 

Det är en av dom saker jag älskar allra mest med Gotland - all kreativitet, konst och flödet. Jag blir så inspirerad! 

Så ofta jag orkar och inspiration infinner sig utrycker jag mig kreativt genom målning, foto och text. 

Målandet och skapandet har funnits med sen barndomen. Bland mina bästa minnen finns dom där jag tillsammans med min mamma målar och skapar. Ibland målade vi tavlor och ibland gipsfigurer, ibland skapade vi skapade garnbollar, virkade små korgar (som min hund en gång åt upp till min stora sorg) eller annat. 

Min farmor målade också fantastiska tavlor, så man kan säga att jag ärvt min skaparglädje från flera håll.

Någon gång på vägen tappade jag bort glädjen i skapandet. Jag fastnade i prestationshysterin där det som är ”användbart” och praktiskt blev viktigast. Att måla en tavla som inte kunde användas till mer än skådebröd prioriterades bort och att städa, bygga eller tjäna pengar blev betydligt viktigare. 

Men så gick jag in i väggen också.

För att jag prioriterade bort utrymmet för mina egna livsprocesser. Stängde ner. Jag gav mig själv och mina behov inget utrymme på ett bra sätt. 

Jag puschade mig själv till bristningsgränsen hela tiden.

Därför är jag så fantastiskt glad att jag tillslut gick in i väggen och insåg vikten i att tänka om och Att börja utrycka mina känslor istället för att stänga av eller stänga in. 

Jag är också så fantastiskt glad att jag samtidigt förstod att det finns andra sätt att umgås med människor och djur på. Även om rädslor och vanor så många gånger tar över och drar mig tillbaka i gamla mönster, så är medvetenheten här för att fortsätta utvecklas. 

På SVT finns en serie som heter Flocken, en serie om olika sätt att umgås med hästar. Det sista avsnittet som handlar om en av mina förebilder, Emelie Cajsdotter, är verkligen så fantastiskt fint. Hon förklarar på ett så fint sätt om hästarna som inte alls delar in sig i hierarkier på ett toppstyrt sätt så som jag, och säkert många andra, en gång haft en föreställning om. Hur vi istället kan samarbeta och enas i tillit. 

Men det är inte alltid helt lätt, det ska gudarna veta... 

Avsnittet på SVT: https://www.svtplay.se/video/21886742/flocken/flocken-sasong-1-emelie-cajsdotter?cmpid=del:an:04-21-2019:flocken:pla:lp-app

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Allting handlar om mig

Publicerat den 20/04/2019 av Cecilie

Det kanske låter egocentriskt att skriva att allt handlar om mig. Men för mig kretsar faktiskt allting på något sätt kring mig.

När jag ser en annan människa, och tänker något om hen, då handlar det egentligen om mig. Om jag dömer en annan människa så är det för att jag relaterar till en sida som finns i mig, som jag inte tycker om. 

Om den här sidan inte fanns i mig, så skulle jag förmodligen inte lägga märke till den hos min medmänniska. 

Om jag ser godhet och kärlek hos någon, så är det också för att det finns inom mig. 

Jag säger inte att det här behöver vara sant för någon annan. Kanske känns det väldigt långt ifrån hur du som läser detta ser på världen, och det är verkligen helt rimligt att se världen på olika sätt beroende på vilka erfarenheter vi har av livet . 

Men det betyder inte att det blir mindre sant för mig. 

Det kan verkligen vara galet frustrerande att gång på gång bli påmind om det självförakt som bor nånstans djupt i mig, som jag stundvis släpper helt men som plötsligt är där igen. 

Det fanns en tid när jag verkligen projicerade mina känslor helt på andra. Då jag på alvar trodde att det var andra människor som betedde sig störande eller dåligt. Emellanåt faller jag in i det här och känslan som blixtrar genom min kropp är att det som känns tungt eller irriterande är nån annans fel. Det är någon annan som beter sig dåligt.

Men nånstans där inne vet jag ändå att för mig så handlar allting om mig...

Om jag pekar på dig, så pekar jag egentligen på mig själv. På en sida i mig som jag ännu inte har accepterat. 

För vi är alla samma. Vi hör ihop. Jag kan inte separera dig från mig.

Ibland är det rent av så jag mår fysiskt illa när jag hamnar i gamla mönster av självförakt, fastän allt jag vill är att kunna ta hand om mina obearbetade känslor och älska mig själv för den jag är. 

Så stark är denna process i mig, att när dessa ord väl hade formulerats i mina anteckningar på mobilen så kräktes jag.

Kräktes upp självföraktet i form av påskgodis och mat som jag proppat i mig för att slippa känna. Slippa se. Slippa processa de gamla mönstren som finns där inne djupt rotade i min kropp. 

Denna eviga spiral som ger känslan av att vara tillbaka på ruta ett, fastän jag vet att det inte är sant. Att släppa allt på en gång skulle vara alldeles för tungt och svårt, så spiralformade processer underlättar resan genom livet.

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Stress och Flykt

Publicerat den 18/04/2019 av Cecilie

Det finns vissa känslor och tillstånd som är så svåra för mig att möta, min enda önskan blir då att vilja fly.

Höga ljud och framförallt många ljud på en gång kan vara en sån sak. Det blir liksom för mycket intryck. 

Flera som pratar samtidigt är jätte svårt för mig. 

Det här är antagligen delvis en följd efter min utmattning, eller åtminstone blev det svårare efter den. Att dessutom vara högkänslig spetsar känsligheten för ljud ytterligare. 

Känslan av stress - en känsla jag själv skapar utifrån rädslan att inte vara tillräcklig. Rädslan för att inte klara och inte orka. Eftersom det hände i samband med utmattningen för 4 år sen - jag tog på mig för mycket och orken ”tog slut”. Jag gav mig inte tid för återhämtning.

En rädsla för att jag ska köra över mig mig själv och sluta lyssna inåt.

Men också en rädsla för att tiden inte ska vara tillräcklig. Den linjära tiden med dygn på 24 timmar som vi människor skapat utifrån solens förhållande till jorden. En rädsla för brist.

 

Att ha de här känslorna av stress och flykt inom mig och samtidigt försöka hantera vardagen och livet, barnen och människor runt om, kan verkligen vara en prövning. Ibland som en smal balansgång mellan mina behov och barnens. Så lätt att gå in i att skapa separation här för att bara fly in i mig själv och undvika. Försöka ignorera det yttre men inombords förtvivlat kriga och längta efter friden och lugnet. 

Det är också en form av separation som ligger i dessa känslor. En tanke om att jag ensam måste klara något, klara livet. Att det hänger på mig.

Jag glömmer att det finns fler människor här på jorden. Vi skulle kunna be varandra om hjälp och stöd för att lätta på trycket.

Inte som i att kräva att nån annan bär mina bördor, men som i att våga vara sårbar nog för att erkänna mina rädslor och fråga om vi kan hjälpas åt en stund. 

Kanske hitta vägar igenom?

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Tiden

Publicerat den 14/04/2019 av Cecilie

En god vän skrev ett facebookinlägg om det här med tiden. Hur den hade upplevts på ett helt annat sätt i en annan del av världen, människorna där ansåg sig ha gott om tid och det som hanns med under en förmiddag skulle ha tagit en hel dag här i Sverige.

”Funderar över tiden. Hur olika vi upplever den.... 

När jag var i Peru, Chavil, var tiden såååå lång. Vi gjorde massor och ändå hade klockan inte tickat speciellt långt? De sa att pengar var det ont om men att de hade gott om tid. Här säger vi att vi har ont om tid och mycket att göra... 

Kan det vara så att vi kollektivt skapar detta? När vi säger att vi har ont om tid så blir det så?”

Jag har tidigare skrivit lite om filosofin att tanken på brist, känslan av brist, skapar mera brist. Även vad gäller tid.

När vi upplever och fokuserar på tidsbrist är det mera tidsbrist vi får? 

Jag har verkligen levt mycket i tidsbrist. Alltid sen. Alltid för lite tid.

Senaste åren har jag lyckats bryta det här mönstret, åtminstone stundvis. Jag har bett universum om en känsla av överflöd vad gäller tid.

Ibland har det verkligen fungerat och jag kan äntligen känna att jag hinner allt jag vill och behöver. Att få släppa taget om den inre stressen och ge mig hän. Jag tror det handlar om att befinna mig i nuet fullt ut. Inte en bit in i framtiden för det skapar bara en känsla av att ligga efter.

När jag stannar upp i nuet och möter det så stannar också tiden upp lite på något sätt..

Jag säger inte att det är lätt att bryta dom här mönstren. Verkligen inte! 

Kanske är det något vi kollektivt behöver samarbeta i? Att ensam skapa det utrymmet är nästan omöjligt när vi alla hör ihop och samverkar. 

Att planera luftigt och skapa tomrum i kalendern, där jag INTE försöker klämma in något hjälper mig.

När jag däremot försöker klämma in så mycket som möjligt i alla hål för att vara effektiv ger det precis motsatt effekt. Jag upplever då brist på tid och att aldrig bli klar. 

Jag vill inte stressa mig själv och min omgivning. Allra minst vill jag stressa mina barn. Samtidigt märker jag att jag ofta påtalar att dom behöver sätta lite fart för att komma i tid till något. Idag hade jag ett lysande exempel på det: mina två yngsta barn skulle vinka av sin pappa på Arlanda för att åka med mig mot båten hem till Gotland. Avskedet innehöll många kramar, tårar och naturliga svårigheter mellan förälder och barn att slita sig från varandra. 

Helt förståeligt och rimligt.

Tillslut kände jag mig stressad över att ha påtalat rätt många gånger att det är dax för sista kramen och börja rulla om vi ska hinna till båten. Och med hinna menar jag inte köra som en stressad dåre som spränger alla hastighetsbegränsningar och slutligen spurtar in som sista bil till båten lagomt innan portarna stängs. 

Utan jag menar att kunna köra lugnt och civiliserat och komma fram i tid. 

För att kunna känna lugnet och överflödet av tid så behöver jag skapa just utrymmen för överflöd, inte försöka fylla ut maximalt. 

Jag behöver ta ansvar för mitt liv och mina behov. Jag behöver möta de här känslorna, inte försöka ignorera eller undvika. Att undvika känslan av tidsbrist och ignorera den skapar bara ännu mer stress i mig. (Jag provar den varianten också ibland.) 

 

Så för att i slutändan kunna uppleva att jag hinner mer, behöver jag i nutid planera in mindre och fortsätta lära mig konsten att leva här och nu.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Resan

Publicerat den 13/04/2019 av Cecilie

Jag befinner mig i helgen på fastlandet för utbildning som handlar om djupvågsbehandlingar och kroppen.

Resan över havet får mig alltid att se perspektiv. Havet som är så totalt obegränsat och öppet. Men ändå Sårbart i sin styrka. Jag känner den fina känslan av att få vara en del av allt det jorden och havet står för. 

Vaknade i morse efter att ha drömt om en kille jag kände som dog ung i en bilolycka för några år sen. En svag känsla av melankoli eller förvirring uppstod, som att min hjärna inte riktigt hunnit landa i den här världen. Känslan av att vara ojordad och kvar i drömmen. Sårbar. Känslan av att vilja prata lite mer med honom, som vi gjorde i drömmen.

Vid frukosten träffade jag några av mina kurskamrater. Vi pratade om det som händer när vi lagrar minnen och känslor i kroppen. Muskelminnen och allt det vi kan lagra i bindväven. Och det som blivit så självklart för mig i mitt jobb fick luftas och förnyas. Det blir också så tydligt hur det utav behandlingarna vi gjorde på varandra i går kom upp minnen och drömmar om människor från en lång tid tillbaka. 

Allting har hängt så tydligt ihop. När jag blir spänd mentalt och själsligt blir min kropp också spänd och får svårt för avslappning. Dom som träffar mig idag kan ha svårt att tro att jag haft det tufft med undvikande och svårt att mötas på djupet. Men för några år sen var kroppslig närhet med andra människor jätteläskigt för mig. 

Jag trodde heller aldrig att jag skulle kunna jobba som massör, med min människoskräck. 

Idag är den knappt märkbar längre. 

Idag är djupa möten med andra människor det jag uppskattar allra mest. 

Att våga stå i min egen styrka och vara den jag faktiskt är ger mig trygghet och glädje. 

Allt är möjligt! 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Ansvaret över mitt eget liv

Publicerat den 11/04/2019 av Cecilie

När jag tänker på det nu känns det så självklart. Att ansvaret över mitt liv är MITT. Inte min partners. Inte mina föräldrars eller mina vänners, inte grannarnas eller samhällets. Utan faktiskt mitt. Det är jag som behöver lära mig utrycka mina behov och det är jag som behöver söka efter möjligheter att tillfredsställa dem. Och även när jag gör det så kan jag aldrig kräva av någon annan att möta mig i min önskan. 

Det är också mitt ansvar att inte möta andras önskningar eller behov, om det inte känns rätt för mig. Jag behöver stå upp för mig, mina känslor och mina behov.

Men det har verkligen inte alltid känts självklart. Jag har mönster av att vilja få mina behov tillfredsställda av andra och jag har definitivt starka mönster av att ta ansvar för andras känslor och behov. Framförallt män och pojkars känslor och behov. Som ett gammalt kollektivt öppet sår av att kvinnor ska ta ansvar över känslor och männen ska lämna över ansvaret. 

Jag kan komma på mig själv i att vara hungrig och frustrerad, och tycka att någon borde väl ha sett till att här fanns mat och tid för mig att äta. Någon!

Jag är uppväxt med att allt var serverat när behovet fanns. Med en mamma som tog totalt ansvar för allas praktiska behov, maten var lagad, mackorna bredda, kläderna tvättade och golven dammsugna. Totalt bortskämd. Därav det gamla mönstret av att någon annan ordnar. Nu har jag varit vuxen så länge att det endast handlar om kortvariga förnimmelser av att någon annan borde fixa. Däremot sitter det djupt i mig att göra samma sak. Jag lärde mig att en mamma/fru/kvinna tar hand om allt det praktiska i hushållet och jag har själv levt i relationer där det var precis så. För att jag tog på mig ansvaret och männen gjorde det inte. 

Men det som verkligen på riktigt är mitt ansvar, det är inte att praktiskt curla andra människor, utan att kommunicera och möta mina egna behov och mina känslor. Och att våga möta andras känslor och behov utan att ta på mig ansvaret. Ingen har rätt att kräva att jag ska ta ansvaret för deras behov och känslor, lika lite som jag har rätt att kräva detta av nån annan.

Min goda vän Lina skrev ett blogginlägg, som visserligen var riktat till män den här gången, men som såklart i grunden gäller oss alla om det här med ansvaret. Det är bara det att det sitter lite extra starkt rotat i pojkar och män att inte ta ansvar för sina känslor. Som att det vore tabu för män att känna och prata om rädsla, sorg, skam eller oro. 

Läs gärna hennes utrop om uppvaknande:

https://petersdotter.com/2019/04/10/guys-it-time-to-get-real/

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Gynnsamhetsprincipen

Publicerat den 10/04/2019 av Cecilie

Tankarna har kretsat lite kring hur viktigt det är att verkligen tillåta mig göra val som ger MIG glädje i livet. Inte val som endast är till för att behaga någon annan om det inte glädjer mig. Kanske skrämmer dom här valen mig också ibland, men om det är en skräckblandad förtjusning så är det bra nog. 

I En fantastisk bok vid namn Alkemisten, skriven av Paulo Coelho, nämner man något som kallas för gynnsamhetsprincipen. 

Det går ut på att du får ”tur”, även kallat nybörjartur, när du börjar följa ditt levnadsöde. För att veta att man är på rätt väg helt enkelt.

Jag tänker att det också är för att jag känner mig glad och lycklig när jag gör något jag vill och mår bra av, det känns som att jag lever livet på riktigt då.

Och glädje drar till sig mer glädje, enligt lagen om attraktion.

Överflöd drar till sig mer överflöd. 

Jag går efter det som känns meningsfullt, som ger glädje och lycka. Att formulera mig i ord för att kunna processa mina känslor, rädslor och erfarenheter av livet och samtidigt skapa en möjlighet för en större kollektiv process där fler människor känner igen sig känns så fantastiskt fint.

När jag får höra att andra människor läst och blivit hjälpta av det jag, lilla enkla jag, skrivit ner och förmedlat så känner jag mig så enormt tacksam att få vara den här kanalen ut och att få skapa möjligheter för mina medmänniskor att processa sina livsöden.

Tacksam över att jag begåvats med förmågan att utrycka mig i text för det hjälper mig så enormt!

Solögas tolkning på and: lev din dröm nu. Min gåva till dig är att göra det du drömt om. 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Older posts →

Cecilie Nergaard