Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom ☰
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

Hej!

Jag heter Cecilie Nergaard och bor sen 2016 på en gård på den magiska ön Gotland, i Ganthem närmare bestämt. 

Jag har ett brinnande intresse och en stor längtan efter att på olika sätt skapa kreativt och detta blir viktigare och viktigare för mig. Att få dela upplevelser och känslor ger mig en mening. Jag fotograferar, målar och skriver för att utrycka mig och konversera med mig själv. Nästan hela livet har inneburit djur vid min sida och här på gården finns också hästar, katter, hund, höns, kaniner, får och kor.

Här vill jag skapa en blogg och på så vis berätta min egen historia utan förbehåll. Här i bloggen önskar jag dela med mig av tankar och känslor, foton och vardagliga händelser. 
Varmt Välkommen till mig!

Rädslan för andras rädslor

Publicerat den 07/07/2019 av Cecilie

Rädslor kan vara ganska ordentligt skrämmande ibland. För mig handlar det ofta om att jag lagt lyckan utanför mig själv och därigenom kan rädslan för att mista något vara påtaglig. 

Med jordning kommer trygghet och inre frid, en grundning i mig själv där jag inte behöver greppa efter halmstrån att hålla i.

Något som skrämmer mig är rädslan för andras obearbetade rädslor. Det jag känner när människor inte vill se inåt och vara sårbara i sina rädslor utan projicerar ut sina rädslor genom att döma andra är frustration. Det är något med det som skrämmer mig enormt, även när jag själv projicerar. Kanske för att det är svårt att transformera en rädsla som inte ens erkänns?

Samtidigt känner jag också empati och förståelse både för mig själv och de människor omkring mig som gör detta.

Jag ser det lilla krig som pågår på insidan och känner rädslan för att möta det. Eller så påminner det mig för starkt om gamla destruktiva relationer där jag blev tillbakahållen och nedtryckt av någon annans rädsla och samtidigt lät mig tryckas ner på grund av min egen rädsla. 

Jag blir rädd för att någon annans rädsla ska styra mig. Även om jag innerst inne vet att det bara är jag som jag välja om jag vill låta mig styras eller inte. 

Sårbarhet är något av det vackraste jag vet. Att erkänna mina innersta rädslor och prata om vad som finns inuti mig istället för att skuldbelägga mina medmänniskor för att dom gör något ”olämpligt”. 

När någon vågar visa sin innersta sårbarhet smälter jag som smör - jag känner empati och kärlek. Jag tror att det 

Är lite så vi människor fungerar.

Och ändå har vi så kolossalt svårt i det här samhället att visa våra känslor så fort det handlar om rädslor, sorg osv.

Kontraproduktivt är vad det är!

Vi tror att människor ska döma oss och se ner på oss om vi erkänner våra rädslor och sorger - men i själva verket är det tvärtom! 

Våga släppa fram känslorna. Våga släppa fram tårarna! Det är en styrka att våga lyfta sina rädslor istället för att lägga över ansvaret på nån annan. Dessutom - Män gråter också. Det är vackert med män som gråter. 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Ängsbacka Sexsibilityfestival och efterdyningarna inom mig

Publicerat den 06/07/2019 av Cecilie

Förra veckan spenderade jag på Ängsbacka Sexsibilityfestival.Det var första gången jag besökte Ängsbacka och för mig var det en plats där jag kände mig väldigt trygg och hemma.Fantastiskt fina workshops tog mig igenom skam, gamla mönster, mina inre ja och nej, samtycke, tantriska möten och mycket mer.Att våga vara sårbar kom till en ny nivå men där det fanns känslan av ett stort stöd att luta mig mot när det behövdes. 

Många människor har imponerat stort på mig genom att öppna upp sitt hjärtas rädslor och blotta sitt innersta.Så många fina möten från hjärtan till hjärtan har ägt rum!

För mig handlade en del av resan om att fortsätta transformera gamla mönster av att säga ja där jag menar nej, och att våga stå stark i mitt nej även om det skulle framkalla en reaktion eller besvikelse i någon annan. Jag finns inte till för någon annan människas njutning eller behag.Jag är värd att vara här! Jag är värd att känna. Jag är värd att njuta. 

Under vistelsen kände jag flera gånger rädslan för att det skulle ta slut. Jag kände mig lite som ett barn på julafton - och rädslan för att paketen och gemenskapen skulle ta slut och vara över.På väg hem åt jag en massa godis för att hålla mig vaken orka köra hela vägen då jag var den enda i sällskapet med c-kort och vi hade lånat en husbil som krävde c-kort.Barnen hämtades upp på Arlanda och båten hem var stundvis väldigt stimmig.Jag behövde stänga ner lite av öppenheten från Ängsbacka för att orka hem. Men dagen efter var hålet i mig stort, sorgen kom ikapp över att festivalen och alla hjärtliga möten var över.Praktiska saker behövde kommas i kapp på hemmaplan. Turistsäsongen har börjat.

Jag grät och önskade mig någon som bara kunde hålla mig och vara ett stöd, hjälpa mig landa, så som jag ofta gör med andra människor som behöver det. Där nånstans dök en människa upp som verkligen var det jag bett om. Ett fantastiskt fint möte som skapade trygghet och hållande.Men jag blev också medveten om mitt gamla mönster av att vara en sk ”attentionwhore”. Mötet följdes av en massa fin uppmärksamhet och mitt ego vältrade sig. 

Det är så lätt för mig att hitta små flyktvägar från känslorna.Där känslor ersätts med andra känslor som känns bättre för stunden. Dom obearbetade känslorna finns kvar under och skapar hål, som i slutändan ändå behöver mötas och tas om hand - av mig själv. Att få hjälp är fint men att helt lägga ansvaret i nån annans händer fungerar uppenbarligen inte nu heller.

Till och med tantra, närhet och beröring som är livsnödvändiga behov för mig kan bli en känsloflykt. Det gäller återigen att hitta balansen och jordningen, stå i min egen styrka. 

Tacksam för den påminnelsen! 

Låt urladdningen komma - jag vill stå redo.

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Tantra - en av mina vägar tillbaka hem

Publicerat den 07/06/2019 av Cecilie

Som motsats till förra inlägget som handlade om rädslan för närhet och framförallt för äldre män vill jag berätta om det som förändrat hela min syn på människor.

När jag var ett barn sökte jag mycket av min kraft i naturen, djuren och in i mig själv. Upp till skolåldern lekte jag sällan med andra barn. Även senare behövde jag alltid ett visst mått egentid mellan varven, jag ”tröttnade” på kompisar efter ett tag och behövde hämta kraft ur jorden, mig själv eller djuren. Jag hade mina ritualer och cermonier, jag hade dem jag pratade med som inte var av denna värld och allt sånt som barn naturligt har till stöd i sin lek och sitt lärande.

Så långt tillbaka jag kan minnas har det funnits något djur i hemmet. Katter, råttor, fiskar, hund, fåglar, kaniner och från jag var 11 år och vi flyttade ut till en liten gård fanns till min stora glädje också möjligheten att ha häst som jag längtat så efter. 

Djuren fanns där närhelst jag behövde dom och hade alltid tid.

Jag tänker att jag förmodligen haft mer tillit till djur än till människor genom åren som barn även om jag haft lätt för att vara social med människor också.

Den stora skillnaden var kanske att jag visste att djuren aldrig körde över mig. Jag kunde deras språk och dom kunde mitt. Att vara ute och rida i naturen, leta nya ridvägar, sjunga i kapp med fågelsång eller bada i sjön med hästen var mitt liv och mitt sätt att släppa taget. 

Som vuxen fastnade jag i prestationskrav och ansvar för andra människors känslor.

Jag drogs till människor som humpade över ansvaret på mig och jag tog villigt på mig det för att vara till lags eller känna mig behövd. 

Trots att jag kämpade emot fastnade jag också i rädslan för vad andra människor tycker och hur jag borde vara för att passa in och bli omtyckt. 

Det var ett mönster jag lärt in. 

Att stänga av och ta på mig en rustning av ytlig styrka var lättast. Jag hade inte heller lärt mig konsten att ta ansvar för mina egna känslomässiga behov. 

Andras känslomässiga och praktiska behov var en annan sak, det visste jag mer om. 

Jag brukade döma mig själv och mina medmänniskor hårt för att vi var just människor - för allt elände vi ställde till med på jorden och för vår dumhet.

Jag förstod inte bättre. 

När jag kom i kontakt med Tantra som livsstil och ett sätt att möta mina medmänniskor eller bli mött på var det en känsla av att få komma hem till något glömt och undanstoppat. 

Som en del av min resa tillbaka till den riktiga kraften, där sårbarhet är styrka. 

Att börja möta andra människor utan att ständigt göra övergrepp på mig själv genom att tillåta sånt jag egentligen inte ville, för att jag trodde andra ville. 

Jag visste inte vad Tantra stod för utan trodde som säkert en del andra att det handlade om nån form av sexuella möten.

Jag visste inte att det handlade om närvaro och att möta mig själv för att hitta tillbaka till det jag som liten hade i relation med naturen.

Jag kunde börja älska mig själv och människorna som vandrar här på jorden med mig. Jag kunde plötsligt se och känna hur vi alla hör ihop - jag är en del av dig och du är en del av mig. 

Tantra är för mig kärlek och Närvaro. 

Det handlar om att våga möta det som kommer upp oavsett vad. 

Att lära mig lyssna på mitt inre ja och nej, och att våga utrycka vad jag önskar eller inte vill ha men också att lyssna på och respektera andra människors behov utan att för den sakens skull ta på mig ansvaret.

Att ta med sig tantran in i möten med andra människor är fint och kanske till och med livsviktigt om vi ska kunna mötas från hjärtat, även i sexuella möten. Men det betyder inte att all tantra per automatik handlar om sexuell lust - långt ifrån!

Det handlar för mig om att möta varandra just där vi är, att ta emot mina egna och andra människors gränser och behov med tacksamhet och kärlek. 

Att jag idag får jobba med Tantra-sessioner och möta alla dessa fantastiska människor som kommer hit är en stor glädje för mig. Tänk att jag trots gamla trauman kan möta även äldre män, med kärlek och respekt helt utan att köra över mig själv.

 

Tack Universum, Tack moder jord och fader himmel. Tack till mina systrar och bröder, förmödrar och förfäder som hjälper mig läka ihop och se kärlek. 

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Gubbskräck och rädsla för närhet

Publicerat den 05/06/2019 av Cecilie

”Män vill i stort sett bara en sak. Dom vill dessutom bli omhändertagna. Och eftersom män inte kan ta ansvar för sina känslor, eller ens ska behöva försöka så kan vi inte mötas från hjärtat och utrycka våra behov utan jag behöver istället gå in och vara det som efterfrågas, Tillfredsställa. Behaga. Köra över dom önskningar och känslor som dyker upp i mig.”

Den här känslan har präglat min första del av livet. 

Det är också min uppfattning om ungefär hur relationen mellan mina föräldrar såg ut. Möjligen är det inte mina föräldrars eller syskons historia om vi frågar dem, men det är MIN historia oavsett. 

Det ledde oavkortat till att jag sökt mig till män som passat i den här beskrivningen, för att kunna bekräfta den ”sanning” jag trodde rådde.

Som 14 åring blev jag medtagen till en husvagn av 3 äldre killar som turades om att våldta mig. Ja, jag kan nu säga våldta fastän jag under många många år intalade mig att jag var med på det för att jag inte sa nej, skrek eller försökte springa därifrån. Att det var en upplevelse man får acceptera eftersom män inte kan förväntas ansvara för sina känslor. Sånt händer. Inget å bry sig om, lika bra att se det som en bra erfarenhet.

Men idag vet jag bättre. Det är inte okej att 3 killar turas om att ha sex med en alkoholpåverkad 14åring, fotar varandra och skrattar. Det har inget med hjärtliga möten eller samtycke att göra! 

Jag fortsatte omedvetet söka mig till den typen av män som lägger över ansvaret på andra, framförallt på kvinnor. 

Inom mig bar jag på en skräck för framförallt äldre män. 

För jag visste ju hur män fungerar... 

Jag såg en potentiell ”våldtäksman” i varje man. 

Och närhet - det var alltid förknippat med att någon ville ha något av mig som jag egentligen inte ville ge.

Därför sa jag alltid att jag var en sån som inte uppskattade kramar eller närhet i allmänhet.

Jag såg inte möjligheten att utrycka mina egna behov utan kände mig antastad och trängd.

Jag kunde inte slappna av på djupet.

Rädslor sätter sig som spänningar i kropp och själ.

 

I dag är jag på en annan plats. Jag ser med medkänsla, förståelse och förlåtelse på dom män som också bär på dysfunktionen som gör att jag och andra utsatts, för det kan aldrig på riktigt ge lycka och ro i själen att mötas på dessa sätt även om man är ”förövaren”.

Idag ser jag möjligheten att själv ta ansvar för mina behov och jag ser att jag faktiskt får lov att tacka nej. Jag får ändra mig. Jag får avbryta. Det är min kropp och mitt liv.

Och då ser jag plötsligt också att det finns helt andra sanningar om män. Det finns män som vill ta ansvar för sina egna känslor och behov, eller åtminstone vill lära sig.  

Men av och till kommer jag i spiralen av liv tillbaka till mitt gamla mönster för att fortsätta släppa taget, fortsätta bearbeta mina känslor. Och då behöver jag öva lite extra på att ta ansvar för mina behov utan att ta ansvar över att någon kan känna något. Om jag behöver utrymme så behöver jag utrymme. Det betyder inte att jag inte tycker om någon eller att det är något personligt.

Då får jag leva med att det inte är mitt ansvar vad andra möjligen skulle kunna känna på grund av mina behov. 

 

Och jag hoppas att jag sänder en del av mina insikter vidare till min dotter för att hon ska slippa göra samma resa. Jag hoppas att jag nu gör en stor del av den tunga transformeringen för att hon ska slippa sitta fast i dessa gamla mönster som jag och så många fler gjort.

Men jag respekterar också att hon behöver få göra sin egen resa här på jorden, kanske blir den tung på andra vis.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Att följa lust och längtan

Publicerat den 04/06/2019 av Cecilie

Det här med livet - vad är meningen med livet frågar vi oss emellanåt.

Jag tänker ofta att hela meningen kan vara att utvecklas. Men också att få känna lust, meningsfullhet, delaktighet, kärlek, frid och andra fantastiska känslor som vi kan känna när vi är förkroppsligade här på jorden.

För mig är spänning också en väldigt fin del av livet. Att inte alltid veta vad som ska ske härnäst utan bara hänge mig och se vad livet bjuder på. 

Att lyssna till min intuition, min inre röst eller inre visdom är något jag insett hur viktigt det är. Och där tror jag att en stark indikation på vad som är rätt för mig är just det som på något sätt ger mig glädje eller meningsfullhet. 

Känns något bra så är det min väg att gå.

Och då menar jag inte nödvändigtvis alltid impulser som i att klicka hem roliga saker på nätet eller få en plötsligt impuls att göra något som jag sen på vägen inser är alldeles för jobbigt. 

Får jag däremot ont i magen varje gång jag tänker på en sak - då behöver jag antagligen fundera igenom vad som är fel och behöver ändras. Vilka behov finns i mig? Att köra över mig själv och mina känslor, min inre visdom, har jag gjort alldeles för mycket i livet, nu vill jag leva varje dag fullt ut utan hänsyn till samhällets normer eller människors åsikter. Det som känns rätt för mig är rätt för mig. Det ger mig också möjlighet att på djupet känna tillåtelse för andras val.

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Möten, Behov och Martyrskap

Publicerat den 29/05/2019 av Cecilie

Att blogga är för mig ett sätt att processa det som behöver processas på livets väg.Ett sätt att möta mig själv och utforska mina behov.

Ett annat sätt att möta mig själv är genom att möta andra individer.Mina känslor och tankar om en annan människa är ett meddelande till mig, som handlar om mig. 

Ibland händer det att jag känner mig irriterad på en annan människa. Framförallt på de människor som är närmast. Partner, barnen osv.

Jag tänker då att känslan är ett meddelande till mig, och känslan handlar om mig. Den har egentligen ingenting med ”objektet” att göra. Om jag retar mig på mina medmänniskor så är det för att jag själv har behov som jag underlåtit att utrycka och ge utrymme. Då projicerar jag mina känslor över på andra och lägger lätt över ansvaret.

Jag kanske behöver mer egen tid, mer sömn, motion, massage, meditation, mer närhet och förståelse, en mer finkänslig kommunikation eller så har jag kanske känslan av att vi har outredda skav oss emellan och känner mig rädd, obearbetade känslor finns att utforska. 

När jag utforskar vilka behov som behöver bli mötta inom mig så är jag oftast väldigt sårbar. Jag har ett gammalt mönster och en föreställning av att livet ska vara ett lidande där egna behov inte är viktiga, utan det ligger prestige i att köra över sig själv och bli en martyr. 

Jag föreställer mig att mina medmänniskor inte kommer acceptera och respektera mina behov, för att dom inte är viktiga. Jag tycker mig se att mina medmänniskor tänker att jag bara är besvärlig, löjlig och ställer orimliga krav. 

Innerst inne finns ännu tvivel på att jag verkligen är värd att leva ett liv där mina behov tillgodoses, min självkärlek, självrespekt och självmedkänsla sviktar. 

Det handlar inte om mina medmänniskor, det handlar om mig. Om att jag behöver se min del i det här jordelivet och våga stå i min styrka.

När jag respekterar mig själv och mina behov fullt ut så kommer också mina medmänniskor kunna göra det.

Att tacka varandra för att vi utrycker våra behov och sätter dom gränser vi behöver för stunden, utan att värdera eller tro att det handlar om någon annan än just den personen som sätter sin gräns, är bland det finaste vi kan göra för varandra.

När jag utrycker mina behov så handlar det om mina trevande försök att älska mig själv - det har ingenting med dig att göra.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Tusentals år av kvinnoförtryck behöver få ett slut

Publicerat den 18/05/2019 av Cecilie

Den historia jag berättar om mig själv - den historian kommer vara min sanning oavsett vad som sker. 

Om jag som kvinna ser mig som offer - så kommer jag vara ett offer. Om jag ständigt berättar historien om min utmattning - så kommer jag förstås fortsätta vara utmattad. Ser jag mig som fattig så kommer jag vara fattig, och jag kommer bära den känslan oavsett om det skulle ramla in 100000kr på kontot. 

Jag försöker idag berätta en ny historia till mig själv om mig själv som gäller mina självklara rättigheter att utrycka mig. 

En ny historia som baseras på att jag får tacka nej till beröring, behandling eller vad som helst som inte känns bra för mig. 

I bagaget finns den gamla historian om mig som kvinna. Hur min kropp är till för att behaga män och jag borde vara tacksam för godhet hos en man - så tacksam att jag ser förbi otrygghet och obehag i mig baserat på gamla erfarenheter och mönster, kanske för att jag med mitt intellekt vet att just denna man inte medvetet vill skada. 

Men det är inte så självklart att jag som kvinna kan avfärda känslan av att män går efter sin egen lust utan att lägga någon större vikt vid samtycke. 

Jag läser ett utdrag från Aftonbladet: 

”En 23-årig man som fälldes i tingsrätten för våldtäkt på en jämnårig skolkamrat frias nu av hovrätten. Kvinnan vaknade av att han hade analsex med henne men enligt hovrätten är det inte belagt att mannen förstod att hon sov”

En facebookvän som gett mig lov att dela hennes text skriver om det här fallet: 

” Ska vi helt enkelt behöva börja utgå från att alla män vi möter är vidriga, intelligensbefriade grobianer? Det är ju i alla fall vad rätten anser, uppenbarligen. 

Alla små incels/mansbebisar/kränkta medelålders män säger ju mest hela tiden att de är "schyssta snubbar" och att de blir sååå ledsna när man pekar ut mansstrukturer som problematiska. Och ändå händer sånt här om och om igen. 

Men hur fan ska man kunna veta vilka som är schyssta snubbar och vilka som inte ens förstår att någon som sover inte kan lämna samtycke? ”

Och jag kan inte mer än att hålla med Malin som skrivit inlägget. Även den ”gode” mannen är uppfostrad i det här samhället där det verkligen inte varit självklart att 100% samtycke ska finnas. Jag förstår att det är lätt att man som man ser sig som kränkt och förminskad för att man inte förstår bättre.

Men nånstans behöver min rätt till trygghet, min rätt till att känna mig värdefull och min rätt till min egen kropp värderas högre än så. 

Jag ska inte behöva ta ansvar för mäns känslor. 

Jag har gjort det. Jag har verkligen sett mig som värdelös om jag inte orkat vara den kärleksfulla smeksamma kvinnan som ställer upp i alla väder. 

Det är min historia och min erfarenhet.

Från och med nu vill jag bli ännu tydligare. 

Och jag vill utöver det bli bättre på att själv inte köra över någon annan utan kontrollera att samtycke finns. 

Allt som inte är ett 100%igt JA, det är ett NEJ! 

Den nya historian om mig själv handlar om en stark kvinna som alltid känner efter vad som känns rätt i mig och som vågar utrycka det. En kvinna som inte tar ansvar för andras känslor och som inte låter sig nedslås i rätten till min egen kropp av kränkta män, eller för den delen kränkta kvinnor! 

Lite som ett sto - ingen kan övertala ett sto att hon ska ställa upp på något hon inte vill. 

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Krig

Publicerat den 16/05/2019 av Cecilie

Kan det vara så att allt krig börjar på insidan av en människa?

Jag tror det var Eckhart Tolle som en gång väckte den tanken i mig och för mig kändes det så sant.

Krig och strider kan inte bara uppstå av sig själva utan startar inuti någon och speglas sen av någon annan.

Jag tänker att varje kamp är en form av krig, och så länge vi kämpar håller vi igång kriget.

Jag förstår att det finns helt andra sätt att se på det här, och jag kan inte svara för vad som känns sant för någon annan än mig själv. 

För ett tag sen hamnade jag i en diskussion med vänner om just krig. Jag blev ganska frustrerad över att mina vänner inte såg poängen i att någon måste sluta kriga om kriget ska upphöra, det hjälper inte att skicka fler soldater med vapen även om tanken är att stoppa kriget. Tillslut kom jag på mig själv att vara mitt uppe i ett krig om vem som hade rätt och vem som hade fel! 

Där dök mina gamla mönster in, rädslan för att bli överkörd och därmed behovet av att få sista ordet. 

Om vi människor skulle ha tillit nog att stanna upp och fundera, och lita på att det blir som det ska även om vi inte slår tillbaka, så kanske krig aldrig skulle uppstå? När djur går upp i kamp med varandra är det oftast för att avgöra vem som ska ha vilken roll. Det handlar inte egentligen om rädslor eller att ha rätt eller att förminska någon annan...

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Filosofiska tankar vid fölvak

Publicerat den 11/05/2019 av Cecilie

Att fölvaka har gjort mig dödstrött. Jag längtar efter att få sova. Och att få sova en HEL natt! Men jag kan åtminstone passa på att formulera lite filosofiska tankar medan jag vakar och väntar... 

Jag fascineras så mycket över hur vacker sårbarhet är för mig.

Jag förstår att den också kan vara skrämmande för andra, för att den triggar något inom oss på ett eller annat vis.

Men när någon vågar vara sårbar, och vågar berätta om sina känslor utan att skuldbelägga någon annan så smälter jag som smör i solsken. Ödmjukhet från sin finaste sida. Det skapar en stark empati och kärlek i mig. 

Och tvärtom, så skapar stolthet och högmod ett enormt motstånd inom mig trots att jag förstår att det ibland omedvetet blir så, kanske för att man byggt upp en mur runt sig eller kanske för att man inte vet bättre helt enkelt.

Jag har ett förflutet av att vara enormt rädd för att visa min sårbarhet. En stark rädsla för att ”förlora ansiktet”. En stolthet och ett högmod som inte på riktigt släppt in andra människor. 

När jag känner ett motstånd mot andra människor så är det förmodligen för att dom speglar en sida i mig själv som jag fortfarande inte kan älska.

Jag kan känna mig dum om jag tror att jag inte passar in i ett sammanhang. Jag känner att jag är fel. 

Jag anpassar mig för att bli så som jag tror att människorna runt om vill ha mig.

För om jag inte är rätt så kanske jag blir utesluten ur sammanhanget och får vara ensam? 

Nåväl, här föddes tillslut en fölunge. Skönt att födas som häst där rädslan för att inte vara tillräcklig verkar saknas. 

Nu ska jag sova till min kropp fått nog av sömn om det så blir i 24 timmar!

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Den fria viljan

Publicerat den 07/05/2019 av Cecilie

Idag hände något som var lite ovanligt för mig, en fin påminnelse om att endast när man är fri att gå så kan man helhjärtat välja att stanna. 

”Det är möjligt att nå längre än vi nu anar. Med ett samarbete som bygger på fri vilja.

Ta avstånd från allt som bygger på dominans och underkastelse.”

Intressanta ord som kom till mig. 

Det dök också upp en ingivelse om att ta med en utav mina kaniner ut i skogen på en stunds meditation. 

Vilket kändes lite konstigt och främmande - tänk om den skulle rymma?! Såå mycket umgås jag tyvärr inte med kaninerna att jag var säker på att dom kommer tillbaka för dom vill vara med mig. 

Ja, tänk om den skulle rymma...

Men jag gjorde det. Satte Kaninen i reseburen och sen en tur med bil. Parkerade och hittade en skogsglänta. Satte mig sen i solen i gläntan och öppnade kaninens bur. 

Där satt vi en stund, kaninen å jag. Den hoppade runt, kom för att äta lite gräs ur min hand, hoppade runt lite igen. Och slutligen tillbaka in i buren.

Sen stängde jag buren och vi åkte hem.

Vilken övning i tillit...

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


När möjligheterna blir utmattande

Publicerat den 30/04/2019 av Cecilie

Det finns så otroligt mycket spännande, intressanta och utvecklande aktiviteter i min närhet. 

Yoga, meditationer, helgkurser och retreats, resor och evenemang av alla de slag. Möjligheten att själv ordna evenemang finns också.

Jag brinner för att lära mig nya saker och älskar att mötas och umgås.

Jag blir jättelätt ivrig av allt fantastiskt som erbjuds och som jag kan erbjuda.

Samtidigt blir jag också jättelätt utmattat och trött om jag försöker vara med på allt.

Här gäller det verkligen att sålla med hjärta och magkänsla - vad behöver jag här och nu? 

För tillfället känner jag behovet av stillhet. Behovet av tomrum och att låta tomrum få vara just tomrum utan att fyllas med något specifikt.

Mobilen och facebook är ett fantastiskt verktyg för att få tillgång till nya aktiviteter, evenemang och människor.

Men den är också något som fyller upp mina tomrum utan att jag är medveten om det alla gånger, och en ”snuttefilt” jag lätt tar till när jag är trött, fast jag egentligen bara behöver vila hjärnan.

När tröttheten infinner sig behöver jag ta det ganska lugnt. Det finns en gammal rädsla i mig för att vara lat eller inte prestera, och den rädslan kan göra mig stressad när jag försöker vara i stillheten och tomrummet.

Då brukar jag tänka på katter. Dom gör som dom vill och känner. En katt kan ligga en heldag i soffan eller i solen, och när dom känner för det går dom ut på äventyr. Jag behöver utrymmet för vila och återhämtning för att orka mina äventyr.

Släppa taget om stress och bara få landa i att jag kan välja det jag behöver här och nu.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Beroende

Publicerat den 29/04/2019 av Cecilie

Jag är sockerberoende. Jag får lätt föreställningar om att livet skulle vara meningslöst om jag inte kan unna mig en fika eller lördagsgodis. Ofta kan min hjärna få för sig att tycka att det vore helt okej att ta en godis och SEN kan jag sluta. Fast så funkar det ändå inte, såklart.

Jag tror att ett beroende kan innefatta precis vad som helst, och att det är ett sätt att undvika känslor.

Jag skulle kunna vara beroende av träning, mat, choklad, nikotin, spel, droger, sex, bekräftelse ... ja vad som helst.

Vad innebär beroende? 

”Beroendet kännetecknas av en längtan efter substansen/aktiviteten, att substansbruket/aktiviteten prioriteras högre än hälsan samt att personen har svårt att styra intaget av substansen eller utförandet av aktiviteten.”

Här är jag tillbaka på temat ”undvikande”.

Det handlar oftast om att undvika något som finns inom mig. Ett diffust kryp i kroppen, rädsla för att ha tråkigt, och för mig framförallt rädslan för att känna stress och frustration samt en längtan efter att känna lycka och vara pigg istället för trötthet och meningslöshet. Rädslan för tomheten. 

Mobiltelefonen är också en stark snuttetrasa att ta till istället för att känna efter. Den fyller verkligen sin funktion för att slippa ”tristess”. 

Jag har sagt till barnen att det är viktigt att ha tråkigt ibland också, men själv är jag inget vidare bra på det alls.

Det är fascinerande att jag omedvetet kan vara rädd för mina egna känslor trots att jag samtidigt är en människa som pratar väldigt mycket om känslor, mina egna och andras. Det är inte rädslan som ger sig till känna först, utan suget efter socker, mat eller att ta upp mobilen är det som per automatik dyker upp för att min kropp och min automatiska hjärna lärt sig detta undvikande.

Jag tror inte att jag hjälper mig själv genom att enbart ”förbjuda” mig det jag är beroende av. Det kommer bara skapa utrymme för ett annat eller fler beroenden. 

Att möta mig själv i dessa rädslor, omfamna och lyssna på mina verkliga behov känns som det allra viktigaste.

Och tillåtelsen att få vara i meningslösheten och tomheten. I sorgen och frustrationen.

Det är okej. Enda vägen ur en tung känsla är igenom.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Skam

Publicerat den 27/04/2019 av Cecilie

Idag reflekterar jag över den skam som bor i mig. Ibland slår den till med full kraft, andra gånger kan den helt utebli.

Skammen kan få mig att känna att jag är pinsam, ful, otillräcklig etc.

Jag googlar lite på skam och hittar bland annat, inte helt förvånande, att det är något som etableras väldigt tidigt i livet. Kanske genom tillsägningar från vuxna eller kompisar i ens närhet. Ett exempel gällde ett barn som lekt nakna lekar med en vän och fått en arg tillsägning om att inte leka sånt av sin mamma, och som vuxen hade enorma problem med att hon skämdes i sexuella sammanhang.

Jag kan verkligen relatera till den känslan. Inte lika mycket idag som för några år sen, eftersom jag mött det här problemet från flera olika håll för att hitta utvägar vid det här laget, men fortfarande finns det oläkta sår av skam på dom planen. 

Men även på många andra plan. Skam över min sångröst (jag jobbar på det också), skam över något jag skapat, skam över hur jag ser ut på vissa foton...

Och det tråkiga är att den här skammen projiceras på andra människor. Kanske för att jämna ut plågorna lite?

Plötsligt kommer jag på mig att jag skäms när vänner lägger ut videos på sig själva på facebook, trots att jag samtidigt beundrar och imponeras. Jag kan också skämmas över bekanta när dom pratar högt, håller tal eller spelar teater trots att jag egentligen önskar att jag själv också vågade! 

Jag skäms när någon bjuder på sig själv på tv, när någon gör bort sig i en komedi eller när någon sjunger falskt på idol.

Fast det inte har ett dugg med mig att göra. Och dessa människor kanske har fantastiskt kul! 

Tänk så många gånger jag skämts över mina föräldrar, framförallt under tonåren. Allt var pinsamt - hur dom pratade, tänkte, gjorde, såg ut... 

All denna skam över mig själv och andra människor. Som i spiraler och cykler - stundvis skamfri men sen fortsätter det runt spiralen till baksidan där skammen bor och badar mig i skambad igen. 

Att skriva öppet om skammen och erkänna är även det skämmigt, Stackars mina vänner och medmänniskor som utan att veta det blivit offer för min skam. 

Men jag förstår samtidigt att jag inte är ensam om det här, och jag tror på att plocka fram mina monster i ljuset för att kunna bearbeta dem. 

Och nånstans börjar jag också känna tillräckligt mycket självmedkänsla med den lilla inre flickan som bor i mig, som någonstans i början av livet lärde sig skämmas för sig själv.

Men också förståelse och medkänsla med de människor som lärde den här lilla flickan vad skam är, för att dom en gång som barn blivit lärda detsamma. 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Värderingar

Publicerat den 25/04/2019 av Cecilie

Jag har ett gammalt mönster av att värdera allt jag ser inklusive mig själv och andra människor. När det här gamla mönstret dyker upp och tar plats går jag in i att känna mig sämre - eller ibland bättre - än andra människor. 

Jag tänker med mitt intellekt att det är helt befängt och att det egentligen inte finns något sånt som bättre eller sämre.

Jag tror på att allt samexisterar och behövs. Ändå kommer stunder när det gamla mönstret inom mig tar över och blir starkare än min övertygelse. 

När jag värderar mig själv som sämre än någon annan på ett område känner jag mig ovärdig att vistas på det området.

Som exempel kan det vara känslan av att en annan massör/behandlare skulle göra det bättre - och jag ifrågasätter då varför människor ska komma till mig om någon annan är ”bättre”. 

Samtidigt händer det också att jag värderar mig själv som bättre. Plötsligt är det jag själv som höjs till skyarna av mitt ego. 

Med mitt intellekt tänker jag att vi alla behövs och även att just det mötet mellan två (eller fler) människor är vad som behövs, då spelar det ingen roll att en har större erfarenhet eller utbildning eller vad det nu är jag för tillfället värderar. 

Det finns inget bättre eller sämre utan det är egot eller mitt världsliga jag som spelar mig ett spratt här. 

Ett annat exempel kan gälla det kreativa, som konst, foto eller sång.

Det finns så många som fotar och målar så fantastiskt bra, och sjunger så vackert.

Det måste enligt mitt gamla mönster betyda att det inte är någon idé för mig att ens utrycka mig, om jag är sämre.

Fastän jag med intellektet vet att kreativiteten inte kan mätas eller värderas som bättre eller sämre.

Så länge jag har roligt och skapar glädje inom mig så är min talang tillräcklig. Jag vet ju det, egentligen.

Jag undrar ibland var det här mönstret kommit ifrån. Kan det vara något jag lärt in under barndomen. Har vi i vår familj gjort det här - värderat allt vi ser?

Det kan vara så.

Men något djupare ligger förmodligen bakom i vilket fall. En rädsla för att misslyckas. En rädsla för att inte vara tillräcklig.

Där prestation och erkännande av andra människor är viktigare än den inre känslan av lycka och kärlek.

Även dom stunder jag känner mig ”bättre” än omvärlden så är det bara en illusion och inte verklig lycka. 

 

Det verkliga lyckan upplever jag när känslan av att vi alla är samma, med lika värde, på djupet landar i mitt hjärta. I Dom stunderna lever jag livet fullt ut.

Så länge värderandet pågår är det rädsla som styr. 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Kraften i att skapa kreativt och leva i tillit

Publicerat den 21/04/2019 av Cecilie

Idag har jag varit på en konstutställning där över 100 olika utställare deltog. 

Akvarell/oljemålningar, fototryck, foton på canvas, tovad ull etc. 

Det är en av dom saker jag älskar allra mest med Gotland - all kreativitet, konst och flödet. Jag blir så inspirerad! 

Så ofta jag orkar och inspiration infinner sig utrycker jag mig kreativt genom målning, foto och text. 

Målandet och skapandet har funnits med sen barndomen. Bland mina bästa minnen finns dom där jag tillsammans med min mamma målar och skapar. Ibland målade vi tavlor och ibland gipsfigurer, ibland skapade vi skapade garnbollar, virkade små korgar (som min hund en gång åt upp till min stora sorg) eller annat. 

Min farmor målade också fantastiska tavlor, så man kan säga att jag ärvt min skaparglädje från flera håll.

Någon gång på vägen tappade jag bort glädjen i skapandet. Jag fastnade i prestationshysterin där det som är ”användbart” och praktiskt blev viktigast. Att måla en tavla som inte kunde användas till mer än skådebröd prioriterades bort och att städa, bygga eller tjäna pengar blev betydligt viktigare. 

Men så gick jag in i väggen också.

För att jag prioriterade bort utrymmet för mina egna livsprocesser. Stängde ner. Jag gav mig själv och mina behov inget utrymme på ett bra sätt. 

Jag puschade mig själv till bristningsgränsen hela tiden.

Därför är jag så fantastiskt glad att jag tillslut gick in i väggen och insåg vikten i att tänka om och Att börja utrycka mina känslor istället för att stänga av eller stänga in. 

Jag är också så fantastiskt glad att jag samtidigt förstod att det finns andra sätt att umgås med människor och djur på. Även om rädslor och vanor så många gånger tar över och drar mig tillbaka i gamla mönster, så är medvetenheten här för att fortsätta utvecklas. 

På SVT finns en serie som heter Flocken, en serie om olika sätt att umgås med hästar. Det sista avsnittet som handlar om en av mina förebilder, Emelie Cajsdotter, är verkligen så fantastiskt fint. Hon förklarar på ett så fint sätt om hästarna som inte alls delar in sig i hierarkier på ett toppstyrt sätt så som jag, och säkert många andra, en gång haft en föreställning om. Hur vi istället kan samarbeta och enas i tillit. 

Men det är inte alltid helt lätt, det ska gudarna veta... 

Avsnittet på SVT: https://www.svtplay.se/video/21886742/flocken/flocken-sasong-1-emelie-cajsdotter?cmpid=del:an:04-21-2019:flocken:pla:lp-app

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Older posts →

Cecilie Nergaard