Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

Hej!

Jag heter Cecilie Nergaard och bor sen 2016 på en gård på den magiska ön Gotland, i Ganthem närmare bestämt. 

Jag har ett brinnande intresse och en stor längtan efter att på olika sätt skapa kreativt och detta blir viktigare och viktigare för mig. Att få dela upplevelser och känslor ger mig en mening. Jag fotograferar, målar och skriver för att utrycka mig och konversera med mig själv. Nästan hela livet har inneburit djur vid min sida och här på gården finns också hästar, katter, hund, höns, kaniner, får och kor.

Här vill jag skapa en blogg och på så vis berätta min egen historia utan förbehåll. Här i bloggen önskar jag dela med mig av tankar och känslor, foton och vardagliga händelser. 
Varmt Välkommen till mig!

Krig

Publicerat den 16/05/2019 av Cecilie

Kan det vara så att allt krig börjar på insidan av en människa?

Jag tror det var Eckhart Tolle som en gång väckte den tanken i mig och för mig kändes det så sant.

Krig och strider kan inte bara uppstå av sig själva utan startar inuti någon och speglas sen av någon annan.

Jag tänker att varje kamp är en form av krig, och så länge vi kämpar håller vi igång kriget.

Jag förstår att det finns helt andra sätt att se på det här, och jag kan inte svara för vad som känns sant för någon annan än mig själv. 

För ett tag sen hamnade jag i en diskussion med vänner om just krig. Jag blev ganska frustrerad över att mina vänner inte såg poängen i att någon måste sluta kriga om kriget ska upphöra, det hjälper inte att skicka fler soldater med vapen även om tanken är att stoppa kriget. Tillslut kom jag på mig själv att vara mitt uppe i ett krig om vem som hade rätt och vem som hade fel! 

Där dök mina gamla mönster in, rädslan för att bli överkörd och därmed behovet av att få sista ordet. 

Om vi människor skulle ha tillit nog att stanna upp och fundera, och lita på att det blir som det ska även om vi inte slår tillbaka, så kanske krig aldrig skulle uppstå? När djur går upp i kamp med varandra är det oftast för att avgöra vem som ska ha vilken roll. Det handlar inte egentligen om rädslor eller att ha rätt eller att förminska någon annan...

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Filosofiska tankar vid fölvak

Publicerat den 11/05/2019 av Cecilie

Att fölvaka har gjort mig dödstrött. Jag längtar efter att få sova. Och att få sova en HEL natt! Men jag kan åtminstone passa på att formulera lite filosofiska tankar medan jag vakar och väntar... 

Jag fascineras så mycket över hur vacker sårbarhet är för mig.

Jag förstår att den också kan vara skrämmande för andra, för att den triggar något inom oss på ett eller annat vis.

Men när någon vågar vara sårbar, och vågar berätta om sina känslor utan att skuldbelägga någon annan så smälter jag som smör i solsken. Ödmjukhet från sin finaste sida. Det skapar en stark empati och kärlek i mig. 

Och tvärtom, så skapar stolthet och högmod ett enormt motstånd inom mig trots att jag förstår att det ibland omedvetet blir så, kanske för att man byggt upp en mur runt sig eller kanske för att man inte vet bättre helt enkelt.

Jag har ett förflutet av att vara enormt rädd för att visa min sårbarhet. En stark rädsla för att ”förlora ansiktet”. En stolthet och ett högmod som inte på riktigt släppt in andra människor. 

När jag känner ett motstånd mot andra människor så är det förmodligen för att dom speglar en sida i mig själv som jag fortfarande inte kan älska.

Jag kan känna mig dum om jag tror att jag inte passar in i ett sammanhang. Jag känner att jag är fel. 

Jag anpassar mig för att bli så som jag tror att människorna runt om vill ha mig.

För om jag inte är rätt så kanske jag blir utesluten ur sammanhanget och får vara ensam? 

Nåväl, här föddes tillslut en fölunge. Skönt att födas som häst där rädslan för att inte vara tillräcklig verkar saknas. 

Nu ska jag sova till min kropp fått nog av sömn om det så blir i 24 timmar!

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Den fria viljan

Publicerat den 07/05/2019 av Cecilie

Idag hände något som var lite ovanligt för mig, en fin påminnelse om att endast när man är fri att gå så kan man helhjärtat välja att stanna. 

”Det är möjligt att nå längre än vi nu anar. Med ett samarbete som bygger på fri vilja.

Ta avstånd från allt som bygger på dominans och underkastelse.”

Intressanta ord som kom till mig. 

Det dök också upp en ingivelse om att ta med en utav mina kaniner ut i skogen på en stunds meditation. 

Vilket kändes lite konstigt och främmande - tänk om den skulle rymma?! Såå mycket umgås jag tyvärr inte med kaninerna att jag var säker på att dom kommer tillbaka för dom vill vara med mig. 

Ja, tänk om den skulle rymma...

Men jag gjorde det. Satte Kaninen i reseburen och sen en tur med bil. Parkerade och hittade en skogsglänta. Satte mig sen i solen i gläntan och öppnade kaninens bur. 

Där satt vi en stund, kaninen å jag. Den hoppade runt, kom för att äta lite gräs ur min hand, hoppade runt lite igen. Och slutligen tillbaka in i buren.

Sen stängde jag buren och vi åkte hem.

Vilken övning i tillit...

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


När möjligheterna blir utmattande

Publicerat den 30/04/2019 av Cecilie

Det finns så otroligt mycket spännande, intressanta och utvecklande aktiviteter i min närhet. 

Yoga, meditationer, helgkurser och retreats, resor och evenemang av alla de slag. Möjligheten att själv ordna evenemang finns också.

Jag brinner för att lära mig nya saker och älskar att mötas och umgås.

Jag blir jättelätt ivrig av allt fantastiskt som erbjuds och som jag kan erbjuda.

Samtidigt blir jag också jättelätt utmattat och trött om jag försöker vara med på allt.

Här gäller det verkligen att sålla med hjärta och magkänsla - vad behöver jag här och nu? 

För tillfället känner jag behovet av stillhet. Behovet av tomrum och att låta tomrum få vara just tomrum utan att fyllas med något specifikt.

Mobilen och facebook är ett fantastiskt verktyg för att få tillgång till nya aktiviteter, evenemang och människor.

Men den är också något som fyller upp mina tomrum utan att jag är medveten om det alla gånger, och en ”snuttefilt” jag lätt tar till när jag är trött, fast jag egentligen bara behöver vila hjärnan.

När tröttheten infinner sig behöver jag ta det ganska lugnt. Det finns en gammal rädsla i mig för att vara lat eller inte prestera, och den rädslan kan göra mig stressad när jag försöker vara i stillheten och tomrummet.

Då brukar jag tänka på katter. Dom gör som dom vill och känner. En katt kan ligga en heldag i soffan eller i solen, och när dom känner för det går dom ut på äventyr. Jag behöver utrymmet för vila och återhämtning för att orka mina äventyr.

Släppa taget om stress och bara få landa i att jag kan välja det jag behöver här och nu.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Beroende

Publicerat den 29/04/2019 av Cecilie

Jag är sockerberoende. Jag får lätt föreställningar om att livet skulle vara meningslöst om jag inte kan unna mig en fika eller lördagsgodis. Ofta kan min hjärna få för sig att tycka att det vore helt okej att ta en godis och SEN kan jag sluta. Fast så funkar det ändå inte, såklart.

Jag tror att ett beroende kan innefatta precis vad som helst, och att det är ett sätt att undvika känslor.

Jag skulle kunna vara beroende av träning, mat, choklad, nikotin, spel, droger, sex, bekräftelse ... ja vad som helst.

Vad innebär beroende? 

”Beroendet kännetecknas av en längtan efter substansen/aktiviteten, att substansbruket/aktiviteten prioriteras högre än hälsan samt att personen har svårt att styra intaget av substansen eller utförandet av aktiviteten.”

Här är jag tillbaka på temat ”undvikande”.

Det handlar oftast om att undvika något som finns inom mig. Ett diffust kryp i kroppen, rädsla för att ha tråkigt, och för mig framförallt rädslan för att känna stress och frustration samt en längtan efter att känna lycka och vara pigg istället för trötthet och meningslöshet. Rädslan för tomheten. 

Mobiltelefonen är också en stark snuttetrasa att ta till istället för att känna efter. Den fyller verkligen sin funktion för att slippa ”tristess”. 

Jag har sagt till barnen att det är viktigt att ha tråkigt ibland också, men själv är jag inget vidare bra på det alls.

Det är fascinerande att jag omedvetet kan vara rädd för mina egna känslor trots att jag samtidigt är en människa som pratar väldigt mycket om känslor, mina egna och andras. Det är inte rädslan som ger sig till känna först, utan suget efter socker, mat eller att ta upp mobilen är det som per automatik dyker upp för att min kropp och min automatiska hjärna lärt sig detta undvikande.

Jag tror inte att jag hjälper mig själv genom att enbart ”förbjuda” mig det jag är beroende av. Det kommer bara skapa utrymme för ett annat eller fler beroenden. 

Att möta mig själv i dessa rädslor, omfamna och lyssna på mina verkliga behov känns som det allra viktigaste.

Och tillåtelsen att få vara i meningslösheten och tomheten. I sorgen och frustrationen.

Det är okej. Enda vägen ur en tung känsla är igenom.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Older posts →