Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

Hej!

Jag heter Cecilie Nergaard och bor sen 2016 på en gård på den magiska ön Gotland, i Ganthem närmare bestämt. 

Jag har ett brinnande intresse och en stor längtan efter att på olika sätt skapa kreativt och detta blir viktigare och viktigare för mig. Att få dela upplevelser och känslor ger mig en mening. Jag fotograferar, målar och skriver för att utrycka mig och konversera med mig själv. Nästan hela livet har inneburit djur vid min sida och här på gården finns också hästar, katter, hund, höns, kaniner, får och kor.

Här vill jag skapa en blogg och på så vis berätta min egen historia utan förbehåll. Här i bloggen önskar jag dela med mig av tankar och känslor, foton och vardagliga händelser. 
Varmt Välkommen till mig!

Allting handlar om mig

Publicerat den 20/04/2019 av Cecilie

Det kanske låter egocentriskt att skriva att allt handlar om mig. Men för mig kretsar faktiskt allting på något sätt kring mig.

När jag ser en annan människa, och tänker något om hen, då handlar det egentligen om mig. Om jag dömer en annan människa så är det för att jag relaterar till en sida som finns i mig, som jag inte tycker om. 

Om den här sidan inte fanns i mig, så skulle jag förmodligen inte lägga märke till den hos min medmänniska. 

Om jag ser godhet och kärlek hos någon, så är det också för att det finns inom mig. 

Jag säger inte att det här behöver vara sant för någon annan. Kanske känns det väldigt långt ifrån hur du som läser detta ser på världen, och det är verkligen helt rimligt att se världen på olika sätt beroende på vilka erfarenheter vi har av livet . 

Men det betyder inte att det blir mindre sant för mig. 

Det kan verkligen vara galet frustrerande att gång på gång bli påmind om det självförakt som bor nånstans djupt i mig, som jag stundvis släpper helt men som plötsligt är där igen. 

Det fanns en tid när jag verkligen projicerade mina känslor helt på andra. Då jag på alvar trodde att det var andra människor som betedde sig störande eller dåligt. Emellanåt faller jag in i det här och känslan som blixtrar genom min kropp är att det som känns tungt eller irriterande är nån annans fel. Det är någon annan som beter sig dåligt.

Men nånstans där inne vet jag ändå att för mig så handlar allting om mig...

Om jag pekar på dig, så pekar jag egentligen på mig själv. På en sida i mig som jag ännu inte har accepterat. 

För vi är alla samma. Vi hör ihop. Jag kan inte separera dig från mig.

Ibland är det rent av så jag mår fysiskt illa när jag hamnar i gamla mönster av självförakt, fastän allt jag vill är att kunna ta hand om mina obearbetade känslor och älska mig själv för den jag är. 

Så stark är denna process i mig, att när dessa ord väl hade formulerats i mina anteckningar på mobilen så kräktes jag.

Kräktes upp självföraktet i form av påskgodis och mat som jag proppat i mig för att slippa känna. Slippa se. Slippa processa de gamla mönstren som finns där inne djupt rotade i min kropp. 

Denna eviga spiral som ger känslan av att vara tillbaka på ruta ett, fastän jag vet att det inte är sant. Att släppa allt på en gång skulle vara alldeles för tungt och svårt, så spiralformade processer underlättar resan genom livet.

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Stress och Flykt

Publicerat den 18/04/2019 av Cecilie

Det finns vissa känslor och tillstånd som är så svåra för mig att möta, min enda önskan blir då att vilja fly.

Höga ljud och framförallt många ljud på en gång kan vara en sån sak. Det blir liksom för mycket intryck. 

Flera som pratar samtidigt är jätte svårt för mig. 

Det här är antagligen delvis en följd efter min utmattning, eller åtminstone blev det svårare efter den. Att dessutom vara högkänslig spetsar känsligheten för ljud ytterligare. 

Känslan av stress - en känsla jag själv skapar utifrån rädslan att inte vara tillräcklig. Rädslan för att inte klara och inte orka. Eftersom det hände i samband med utmattningen för 4 år sen - jag tog på mig för mycket och orken ”tog slut”. Jag gav mig inte tid för återhämtning.

En rädsla för att jag ska köra över mig mig själv och sluta lyssna inåt.

Men också en rädsla för att tiden inte ska vara tillräcklig. Den linjära tiden med dygn på 24 timmar som vi människor skapat utifrån solens förhållande till jorden. En rädsla för brist.

 

Att ha de här känslorna av stress och flykt inom mig och samtidigt försöka hantera vardagen och livet, barnen och människor runt om, kan verkligen vara en prövning. Ibland som en smal balansgång mellan mina behov och barnens. Så lätt att gå in i att skapa separation här för att bara fly in i mig själv och undvika. Försöka ignorera det yttre men inombords förtvivlat kriga och längta efter friden och lugnet. 

Det är också en form av separation som ligger i dessa känslor. En tanke om att jag ensam måste klara något, klara livet. Att det hänger på mig.

Jag glömmer att det finns fler människor här på jorden. Vi skulle kunna be varandra om hjälp och stöd för att lätta på trycket.

Inte som i att kräva att nån annan bär mina bördor, men som i att våga vara sårbar nog för att erkänna mina rädslor och fråga om vi kan hjälpas åt en stund. 

Kanske hitta vägar igenom?

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Tiden

Publicerat den 14/04/2019 av Cecilie

En god vän skrev ett facebookinlägg om det här med tiden. Hur den hade upplevts på ett helt annat sätt i en annan del av världen, människorna där ansåg sig ha gott om tid och det som hanns med under en förmiddag skulle ha tagit en hel dag här i Sverige.

”Funderar över tiden. Hur olika vi upplever den.... 

När jag var i Peru, Chavil, var tiden såååå lång. Vi gjorde massor och ändå hade klockan inte tickat speciellt långt? De sa att pengar var det ont om men att de hade gott om tid. Här säger vi att vi har ont om tid och mycket att göra... 

Kan det vara så att vi kollektivt skapar detta? När vi säger att vi har ont om tid så blir det så?”

Jag har tidigare skrivit lite om filosofin att tanken på brist, känslan av brist, skapar mera brist. Även vad gäller tid.

När vi upplever och fokuserar på tidsbrist är det mera tidsbrist vi får? 

Jag har verkligen levt mycket i tidsbrist. Alltid sen. Alltid för lite tid.

Senaste åren har jag lyckats bryta det här mönstret, åtminstone stundvis. Jag har bett universum om en känsla av överflöd vad gäller tid.

Ibland har det verkligen fungerat och jag kan äntligen känna att jag hinner allt jag vill och behöver. Att få släppa taget om den inre stressen och ge mig hän. Jag tror det handlar om att befinna mig i nuet fullt ut. Inte en bit in i framtiden för det skapar bara en känsla av att ligga efter.

När jag stannar upp i nuet och möter det så stannar också tiden upp lite på något sätt..

Jag säger inte att det är lätt att bryta dom här mönstren. Verkligen inte! 

Kanske är det något vi kollektivt behöver samarbeta i? Att ensam skapa det utrymmet är nästan omöjligt när vi alla hör ihop och samverkar. 

Att planera luftigt och skapa tomrum i kalendern, där jag INTE försöker klämma in något hjälper mig.

När jag däremot försöker klämma in så mycket som möjligt i alla hål för att vara effektiv ger det precis motsatt effekt. Jag upplever då brist på tid och att aldrig bli klar. 

Jag vill inte stressa mig själv och min omgivning. Allra minst vill jag stressa mina barn. Samtidigt märker jag att jag ofta påtalar att dom behöver sätta lite fart för att komma i tid till något. Idag hade jag ett lysande exempel på det: mina två yngsta barn skulle vinka av sin pappa på Arlanda för att åka med mig mot båten hem till Gotland. Avskedet innehöll många kramar, tårar och naturliga svårigheter mellan förälder och barn att slita sig från varandra. 

Helt förståeligt och rimligt.

Tillslut kände jag mig stressad över att ha påtalat rätt många gånger att det är dax för sista kramen och börja rulla om vi ska hinna till båten. Och med hinna menar jag inte köra som en stressad dåre som spränger alla hastighetsbegränsningar och slutligen spurtar in som sista bil till båten lagomt innan portarna stängs. 

Utan jag menar att kunna köra lugnt och civiliserat och komma fram i tid. 

För att kunna känna lugnet och överflödet av tid så behöver jag skapa just utrymmen för överflöd, inte försöka fylla ut maximalt. 

Jag behöver ta ansvar för mitt liv och mina behov. Jag behöver möta de här känslorna, inte försöka ignorera eller undvika. Att undvika känslan av tidsbrist och ignorera den skapar bara ännu mer stress i mig. (Jag provar den varianten också ibland.) 

 

Så för att i slutändan kunna uppleva att jag hinner mer, behöver jag i nutid planera in mindre och fortsätta lära mig konsten att leva här och nu.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Resan

Publicerat den 13/04/2019 av Cecilie

Jag befinner mig i helgen på fastlandet för utbildning som handlar om djupvågsbehandlingar och kroppen.

Resan över havet får mig alltid att se perspektiv. Havet som är så totalt obegränsat och öppet. Men ändå Sårbart i sin styrka. Jag känner den fina känslan av att få vara en del av allt det jorden och havet står för. 

Vaknade i morse efter att ha drömt om en kille jag kände som dog ung i en bilolycka för några år sen. En svag känsla av melankoli eller förvirring uppstod, som att min hjärna inte riktigt hunnit landa i den här världen. Känslan av att vara ojordad och kvar i drömmen. Sårbar. Känslan av att vilja prata lite mer med honom, som vi gjorde i drömmen.

Vid frukosten träffade jag några av mina kurskamrater. Vi pratade om det som händer när vi lagrar minnen och känslor i kroppen. Muskelminnen och allt det vi kan lagra i bindväven. Och det som blivit så självklart för mig i mitt jobb fick luftas och förnyas. Det blir också så tydligt hur det utav behandlingarna vi gjorde på varandra i går kom upp minnen och drömmar om människor från en lång tid tillbaka. 

Allting har hängt så tydligt ihop. När jag blir spänd mentalt och själsligt blir min kropp också spänd och får svårt för avslappning. Dom som träffar mig idag kan ha svårt att tro att jag haft det tufft med undvikande och svårt att mötas på djupet. Men för några år sen var kroppslig närhet med andra människor jätteläskigt för mig. 

Jag trodde heller aldrig att jag skulle kunna jobba som massör, med min människoskräck. 

Idag är den knappt märkbar längre. 

Idag är djupa möten med andra människor det jag uppskattar allra mest. 

Att våga stå i min egen styrka och vara den jag faktiskt är ger mig trygghet och glädje. 

Allt är möjligt! 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Ansvaret över mitt eget liv

Publicerat den 11/04/2019 av Cecilie

När jag tänker på det nu känns det så självklart. Att ansvaret över mitt liv är MITT. Inte min partners. Inte mina föräldrars eller mina vänners, inte grannarnas eller samhällets. Utan faktiskt mitt. Det är jag som behöver lära mig utrycka mina behov och det är jag som behöver söka efter möjligheter att tillfredsställa dem. Och även när jag gör det så kan jag aldrig kräva av någon annan att möta mig i min önskan. 

Det är också mitt ansvar att inte möta andras önskningar eller behov, om det inte känns rätt för mig. Jag behöver stå upp för mig, mina känslor och mina behov.

Men det har verkligen inte alltid känts självklart. Jag har mönster av att vilja få mina behov tillfredsställda av andra och jag har definitivt starka mönster av att ta ansvar för andras känslor och behov. Framförallt män och pojkars känslor och behov. Som ett gammalt kollektivt öppet sår av att kvinnor ska ta ansvar över känslor och männen ska lämna över ansvaret. 

Jag kan komma på mig själv i att vara hungrig och frustrerad, och tycka att någon borde väl ha sett till att här fanns mat och tid för mig att äta. Någon!

Jag är uppväxt med att allt var serverat när behovet fanns. Med en mamma som tog totalt ansvar för allas praktiska behov, maten var lagad, mackorna bredda, kläderna tvättade och golven dammsugna. Totalt bortskämd. Därav det gamla mönstret av att någon annan ordnar. Nu har jag varit vuxen så länge att det endast handlar om kortvariga förnimmelser av att någon annan borde fixa. Däremot sitter det djupt i mig att göra samma sak. Jag lärde mig att en mamma/fru/kvinna tar hand om allt det praktiska i hushållet och jag har själv levt i relationer där det var precis så. För att jag tog på mig ansvaret och männen gjorde det inte. 

Men det som verkligen på riktigt är mitt ansvar, det är inte att praktiskt curla andra människor, utan att kommunicera och möta mina egna behov och mina känslor. Och att våga möta andras känslor och behov utan att ta på mig ansvaret. Ingen har rätt att kräva att jag ska ta ansvaret för deras behov och känslor, lika lite som jag har rätt att kräva detta av nån annan.

Min goda vän Lina skrev ett blogginlägg, som visserligen var riktat till män den här gången, men som såklart i grunden gäller oss alla om det här med ansvaret. Det är bara det att det sitter lite extra starkt rotat i pojkar och män att inte ta ansvar för sina känslor. Som att det vore tabu för män att känna och prata om rädsla, sorg, skam eller oro. 

Läs gärna hennes utrop om uppvaknande:

https://petersdotter.com/2019/04/10/guys-it-time-to-get-real/

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Older posts →