Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

Hej!

Jag heter Cecilie Nergaard och bor sen 2016 på en gård på den magiska ön Gotland, i Ganthem närmare bestämt. 

Jag har ett brinnande intresse och en stor längtan efter att på olika sätt skapa kreativt och detta blir viktigare och viktigare för mig. Att få dela upplevelser och känslor ger mig en mening. Jag fotograferar, målar och skriver för att utrycka mig och konversera med mig själv. Nästan hela livet har inneburit djur vid min sida och här på gården finns också hästar, katter, hund, höns, kaniner, får och kor.

Här vill jag skapa en blogg och på så vis berätta min egen historia utan förbehåll. Här i bloggen önskar jag dela med mig av tankar och känslor, foton och vardagliga händelser. 
Varmt Välkommen till mig!

Värderingar

Publicerat den 25/04/2019 av Cecilie

Jag har ett gammalt mönster av att värdera allt jag ser inklusive mig själv och andra människor. När det här gamla mönstret dyker upp och tar plats går jag in i att känna mig sämre - eller ibland bättre - än andra människor. 

Jag tänker med mitt intellekt att det är helt befängt och att det egentligen inte finns något sånt som bättre eller sämre.

Jag tror på att allt samexisterar och behövs. Ändå kommer stunder när det gamla mönstret inom mig tar över och blir starkare än min övertygelse. 

När jag värderar mig själv som sämre än någon annan på ett område känner jag mig ovärdig att vistas på det området.

Som exempel kan det vara känslan av att en annan massör/behandlare skulle göra det bättre - och jag ifrågasätter då varför människor ska komma till mig om någon annan är ”bättre”. 

Samtidigt händer det också att jag värderar mig själv som bättre. Plötsligt är det jag själv som höjs till skyarna av mitt ego. 

Med mitt intellekt tänker jag att vi alla behövs och även att just det mötet mellan två (eller fler) människor är vad som behövs, då spelar det ingen roll att en har större erfarenhet eller utbildning eller vad det nu är jag för tillfället värderar. 

Det finns inget bättre eller sämre utan det är egot eller mitt världsliga jag som spelar mig ett spratt här. 

Ett annat exempel kan gälla det kreativa, som konst, foto eller sång.

Det finns så många som fotar och målar så fantastiskt bra, och sjunger så vackert.

Det måste enligt mitt gamla mönster betyda att det inte är någon idé för mig att ens utrycka mig, om jag är sämre.

Fastän jag med intellektet vet att kreativiteten inte kan mätas eller värderas som bättre eller sämre.

Så länge jag har roligt och skapar glädje inom mig så är min talang tillräcklig. Jag vet ju det, egentligen.

Jag undrar ibland var det här mönstret kommit ifrån. Kan det vara något jag lärt in under barndomen. Har vi i vår familj gjort det här - värderat allt vi ser?

Det kan vara så.

Men något djupare ligger förmodligen bakom i vilket fall. En rädsla för att misslyckas. En rädsla för att inte vara tillräcklig.

Där prestation och erkännande av andra människor är viktigare än den inre känslan av lycka och kärlek.

Även dom stunder jag känner mig ”bättre” än omvärlden så är det bara en illusion och inte verklig lycka. 

 

Det verkliga lyckan upplever jag när känslan av att vi alla är samma, med lika värde, på djupet landar i mitt hjärta. I Dom stunderna lever jag livet fullt ut.

Så länge värderandet pågår är det rädsla som styr. 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Kraften i att skapa kreativt och leva i tillit

Publicerat den 21/04/2019 av Cecilie

Idag har jag varit på en konstutställning där över 100 olika utställare deltog. 

Akvarell/oljemålningar, fototryck, foton på canvas, tovad ull etc. 

Det är en av dom saker jag älskar allra mest med Gotland - all kreativitet, konst och flödet. Jag blir så inspirerad! 

Så ofta jag orkar och inspiration infinner sig utrycker jag mig kreativt genom målning, foto och text. 

Målandet och skapandet har funnits med sen barndomen. Bland mina bästa minnen finns dom där jag tillsammans med min mamma målar och skapar. Ibland målade vi tavlor och ibland gipsfigurer, ibland skapade vi skapade garnbollar, virkade små korgar (som min hund en gång åt upp till min stora sorg) eller annat. 

Min farmor målade också fantastiska tavlor, så man kan säga att jag ärvt min skaparglädje från flera håll.

Någon gång på vägen tappade jag bort glädjen i skapandet. Jag fastnade i prestationshysterin där det som är ”användbart” och praktiskt blev viktigast. Att måla en tavla som inte kunde användas till mer än skådebröd prioriterades bort och att städa, bygga eller tjäna pengar blev betydligt viktigare. 

Men så gick jag in i väggen också.

För att jag prioriterade bort utrymmet för mina egna livsprocesser. Stängde ner. Jag gav mig själv och mina behov inget utrymme på ett bra sätt. 

Jag puschade mig själv till bristningsgränsen hela tiden.

Därför är jag så fantastiskt glad att jag tillslut gick in i väggen och insåg vikten i att tänka om och Att börja utrycka mina känslor istället för att stänga av eller stänga in. 

Jag är också så fantastiskt glad att jag samtidigt förstod att det finns andra sätt att umgås med människor och djur på. Även om rädslor och vanor så många gånger tar över och drar mig tillbaka i gamla mönster, så är medvetenheten här för att fortsätta utvecklas. 

På SVT finns en serie som heter Flocken, en serie om olika sätt att umgås med hästar. Det sista avsnittet som handlar om en av mina förebilder, Emelie Cajsdotter, är verkligen så fantastiskt fint. Hon förklarar på ett så fint sätt om hästarna som inte alls delar in sig i hierarkier på ett toppstyrt sätt så som jag, och säkert många andra, en gång haft en föreställning om. Hur vi istället kan samarbeta och enas i tillit. 

Men det är inte alltid helt lätt, det ska gudarna veta... 

Avsnittet på SVT: https://www.svtplay.se/video/21886742/flocken/flocken-sasong-1-emelie-cajsdotter?cmpid=del:an:04-21-2019:flocken:pla:lp-app

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Allting handlar om mig

Publicerat den 20/04/2019 av Cecilie

Det kanske låter egocentriskt att skriva att allt handlar om mig. Men för mig kretsar faktiskt allting på något sätt kring mig.

När jag ser en annan människa, och tänker något om hen, då handlar det egentligen om mig. Om jag dömer en annan människa så är det för att jag relaterar till en sida som finns i mig, som jag inte tycker om. 

Om den här sidan inte fanns i mig, så skulle jag förmodligen inte lägga märke till den hos min medmänniska. 

Om jag ser godhet och kärlek hos någon, så är det också för att det finns inom mig. 

Jag säger inte att det här behöver vara sant för någon annan. Kanske känns det väldigt långt ifrån hur du som läser detta ser på världen, och det är verkligen helt rimligt att se världen på olika sätt beroende på vilka erfarenheter vi har av livet . 

Men det betyder inte att det blir mindre sant för mig. 

Det kan verkligen vara galet frustrerande att gång på gång bli påmind om det självförakt som bor nånstans djupt i mig, som jag stundvis släpper helt men som plötsligt är där igen. 

Det fanns en tid när jag verkligen projicerade mina känslor helt på andra. Då jag på alvar trodde att det var andra människor som betedde sig störande eller dåligt. Emellanåt faller jag in i det här och känslan som blixtrar genom min kropp är att det som känns tungt eller irriterande är nån annans fel. Det är någon annan som beter sig dåligt.

Men nånstans där inne vet jag ändå att för mig så handlar allting om mig...

Om jag pekar på dig, så pekar jag egentligen på mig själv. På en sida i mig som jag ännu inte har accepterat. 

För vi är alla samma. Vi hör ihop. Jag kan inte separera dig från mig.

Ibland är det rent av så jag mår fysiskt illa när jag hamnar i gamla mönster av självförakt, fastän allt jag vill är att kunna ta hand om mina obearbetade känslor och älska mig själv för den jag är. 

Så stark är denna process i mig, att när dessa ord väl hade formulerats i mina anteckningar på mobilen så kräktes jag.

Kräktes upp självföraktet i form av påskgodis och mat som jag proppat i mig för att slippa känna. Slippa se. Slippa processa de gamla mönstren som finns där inne djupt rotade i min kropp. 

Denna eviga spiral som ger känslan av att vara tillbaka på ruta ett, fastän jag vet att det inte är sant. Att släppa allt på en gång skulle vara alldeles för tungt och svårt, så spiralformade processer underlättar resan genom livet.

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Stress och Flykt

Publicerat den 18/04/2019 av Cecilie

Det finns vissa känslor och tillstånd som är så svåra för mig att möta, min enda önskan blir då att vilja fly.

Höga ljud och framförallt många ljud på en gång kan vara en sån sak. Det blir liksom för mycket intryck. 

Flera som pratar samtidigt är jätte svårt för mig. 

Det här är antagligen delvis en följd efter min utmattning, eller åtminstone blev det svårare efter den. Att dessutom vara högkänslig spetsar känsligheten för ljud ytterligare. 

Känslan av stress - en känsla jag själv skapar utifrån rädslan att inte vara tillräcklig. Rädslan för att inte klara och inte orka. Eftersom det hände i samband med utmattningen för 4 år sen - jag tog på mig för mycket och orken ”tog slut”. Jag gav mig inte tid för återhämtning.

En rädsla för att jag ska köra över mig mig själv och sluta lyssna inåt.

Men också en rädsla för att tiden inte ska vara tillräcklig. Den linjära tiden med dygn på 24 timmar som vi människor skapat utifrån solens förhållande till jorden. En rädsla för brist.

 

Att ha de här känslorna av stress och flykt inom mig och samtidigt försöka hantera vardagen och livet, barnen och människor runt om, kan verkligen vara en prövning. Ibland som en smal balansgång mellan mina behov och barnens. Så lätt att gå in i att skapa separation här för att bara fly in i mig själv och undvika. Försöka ignorera det yttre men inombords förtvivlat kriga och längta efter friden och lugnet. 

Det är också en form av separation som ligger i dessa känslor. En tanke om att jag ensam måste klara något, klara livet. Att det hänger på mig.

Jag glömmer att det finns fler människor här på jorden. Vi skulle kunna be varandra om hjälp och stöd för att lätta på trycket.

Inte som i att kräva att nån annan bär mina bördor, men som i att våga vara sårbar nog för att erkänna mina rädslor och fråga om vi kan hjälpas åt en stund. 

Kanske hitta vägar igenom?

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Tiden

Publicerat den 14/04/2019 av Cecilie

En god vän skrev ett facebookinlägg om det här med tiden. Hur den hade upplevts på ett helt annat sätt i en annan del av världen, människorna där ansåg sig ha gott om tid och det som hanns med under en förmiddag skulle ha tagit en hel dag här i Sverige.

”Funderar över tiden. Hur olika vi upplever den.... 

När jag var i Peru, Chavil, var tiden såååå lång. Vi gjorde massor och ändå hade klockan inte tickat speciellt långt? De sa att pengar var det ont om men att de hade gott om tid. Här säger vi att vi har ont om tid och mycket att göra... 

Kan det vara så att vi kollektivt skapar detta? När vi säger att vi har ont om tid så blir det så?”

Jag har tidigare skrivit lite om filosofin att tanken på brist, känslan av brist, skapar mera brist. Även vad gäller tid.

När vi upplever och fokuserar på tidsbrist är det mera tidsbrist vi får? 

Jag har verkligen levt mycket i tidsbrist. Alltid sen. Alltid för lite tid.

Senaste åren har jag lyckats bryta det här mönstret, åtminstone stundvis. Jag har bett universum om en känsla av överflöd vad gäller tid.

Ibland har det verkligen fungerat och jag kan äntligen känna att jag hinner allt jag vill och behöver. Att få släppa taget om den inre stressen och ge mig hän. Jag tror det handlar om att befinna mig i nuet fullt ut. Inte en bit in i framtiden för det skapar bara en känsla av att ligga efter.

När jag stannar upp i nuet och möter det så stannar också tiden upp lite på något sätt..

Jag säger inte att det är lätt att bryta dom här mönstren. Verkligen inte! 

Kanske är det något vi kollektivt behöver samarbeta i? Att ensam skapa det utrymmet är nästan omöjligt när vi alla hör ihop och samverkar. 

Att planera luftigt och skapa tomrum i kalendern, där jag INTE försöker klämma in något hjälper mig.

När jag däremot försöker klämma in så mycket som möjligt i alla hål för att vara effektiv ger det precis motsatt effekt. Jag upplever då brist på tid och att aldrig bli klar. 

Jag vill inte stressa mig själv och min omgivning. Allra minst vill jag stressa mina barn. Samtidigt märker jag att jag ofta påtalar att dom behöver sätta lite fart för att komma i tid till något. Idag hade jag ett lysande exempel på det: mina två yngsta barn skulle vinka av sin pappa på Arlanda för att åka med mig mot båten hem till Gotland. Avskedet innehöll många kramar, tårar och naturliga svårigheter mellan förälder och barn att slita sig från varandra. 

Helt förståeligt och rimligt.

Tillslut kände jag mig stressad över att ha påtalat rätt många gånger att det är dax för sista kramen och börja rulla om vi ska hinna till båten. Och med hinna menar jag inte köra som en stressad dåre som spränger alla hastighetsbegränsningar och slutligen spurtar in som sista bil till båten lagomt innan portarna stängs. 

Utan jag menar att kunna köra lugnt och civiliserat och komma fram i tid. 

För att kunna känna lugnet och överflödet av tid så behöver jag skapa just utrymmen för överflöd, inte försöka fylla ut maximalt. 

Jag behöver ta ansvar för mitt liv och mina behov. Jag behöver möta de här känslorna, inte försöka ignorera eller undvika. Att undvika känslan av tidsbrist och ignorera den skapar bara ännu mer stress i mig. (Jag provar den varianten också ibland.) 

 

Så för att i slutändan kunna uppleva att jag hinner mer, behöver jag i nutid planera in mindre och fortsätta lära mig konsten att leva här och nu.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Older posts →