Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

Hej!

Jag heter Cecilie Nergaard och bor sen 2016 på en gård på den magiska ön Gotland, i Ganthem närmare bestämt. 

Jag har ett brinnande intresse och en stor längtan efter att på olika sätt skapa kreativt och detta blir viktigare och viktigare för mig. Att få dela upplevelser och känslor ger mig en mening. Jag fotograferar, målar och skriver för att utrycka mig och konversera med mig själv. Nästan hela livet har inneburit djur vid min sida och här på gården finns också hästar, katter, hund, höns, kaniner, får och kor.

Här vill jag skapa en blogg och på så vis berätta min egen historia utan förbehåll. Här i bloggen önskar jag dela med mig av tankar och känslor, foton och vardagliga händelser. 
Varmt Välkommen till mig!

Den fria viljan

Publicerat den 07/05/2019 av Cecilie

Idag hände något som var lite ovanligt för mig, en fin påminnelse om att endast när man är fri att gå så kan man helhjärtat välja att stanna. 

”Det är möjligt att nå längre än vi nu anar. Med ett samarbete som bygger på fri vilja.

Ta avstånd från allt som bygger på dominans och underkastelse.”

Intressanta ord som kom till mig. 

Det dök också upp en ingivelse om att ta med en utav mina kaniner ut i skogen på en stunds meditation. 

Vilket kändes lite konstigt och främmande - tänk om den skulle rymma?! Såå mycket umgås jag tyvärr inte med kaninerna att jag var säker på att dom kommer tillbaka för dom vill vara med mig. 

Ja, tänk om den skulle rymma...

Men jag gjorde det. Satte Kaninen i reseburen och sen en tur med bil. Parkerade och hittade en skogsglänta. Satte mig sen i solen i gläntan och öppnade kaninens bur. 

Där satt vi en stund, kaninen å jag. Den hoppade runt, kom för att äta lite gräs ur min hand, hoppade runt lite igen. Och slutligen tillbaka in i buren.

Sen stängde jag buren och vi åkte hem.

Vilken övning i tillit...

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


När möjligheterna blir utmattande

Publicerat den 30/04/2019 av Cecilie

Det finns så otroligt mycket spännande, intressanta och utvecklande aktiviteter i min närhet. 

Yoga, meditationer, helgkurser och retreats, resor och evenemang av alla de slag. Möjligheten att själv ordna evenemang finns också.

Jag brinner för att lära mig nya saker och älskar att mötas och umgås.

Jag blir jättelätt ivrig av allt fantastiskt som erbjuds och som jag kan erbjuda.

Samtidigt blir jag också jättelätt utmattat och trött om jag försöker vara med på allt.

Här gäller det verkligen att sålla med hjärta och magkänsla - vad behöver jag här och nu? 

För tillfället känner jag behovet av stillhet. Behovet av tomrum och att låta tomrum få vara just tomrum utan att fyllas med något specifikt.

Mobilen och facebook är ett fantastiskt verktyg för att få tillgång till nya aktiviteter, evenemang och människor.

Men den är också något som fyller upp mina tomrum utan att jag är medveten om det alla gånger, och en ”snuttefilt” jag lätt tar till när jag är trött, fast jag egentligen bara behöver vila hjärnan.

När tröttheten infinner sig behöver jag ta det ganska lugnt. Det finns en gammal rädsla i mig för att vara lat eller inte prestera, och den rädslan kan göra mig stressad när jag försöker vara i stillheten och tomrummet.

Då brukar jag tänka på katter. Dom gör som dom vill och känner. En katt kan ligga en heldag i soffan eller i solen, och när dom känner för det går dom ut på äventyr. Jag behöver utrymmet för vila och återhämtning för att orka mina äventyr.

Släppa taget om stress och bara få landa i att jag kan välja det jag behöver här och nu.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Beroende

Publicerat den 29/04/2019 av Cecilie

Jag är sockerberoende. Jag får lätt föreställningar om att livet skulle vara meningslöst om jag inte kan unna mig en fika eller lördagsgodis. Ofta kan min hjärna få för sig att tycka att det vore helt okej att ta en godis och SEN kan jag sluta. Fast så funkar det ändå inte, såklart.

Jag tror att ett beroende kan innefatta precis vad som helst, och att det är ett sätt att undvika känslor.

Jag skulle kunna vara beroende av träning, mat, choklad, nikotin, spel, droger, sex, bekräftelse ... ja vad som helst.

Vad innebär beroende? 

”Beroendet kännetecknas av en längtan efter substansen/aktiviteten, att substansbruket/aktiviteten prioriteras högre än hälsan samt att personen har svårt att styra intaget av substansen eller utförandet av aktiviteten.”

Här är jag tillbaka på temat ”undvikande”.

Det handlar oftast om att undvika något som finns inom mig. Ett diffust kryp i kroppen, rädsla för att ha tråkigt, och för mig framförallt rädslan för att känna stress och frustration samt en längtan efter att känna lycka och vara pigg istället för trötthet och meningslöshet. Rädslan för tomheten. 

Mobiltelefonen är också en stark snuttetrasa att ta till istället för att känna efter. Den fyller verkligen sin funktion för att slippa ”tristess”. 

Jag har sagt till barnen att det är viktigt att ha tråkigt ibland också, men själv är jag inget vidare bra på det alls.

Det är fascinerande att jag omedvetet kan vara rädd för mina egna känslor trots att jag samtidigt är en människa som pratar väldigt mycket om känslor, mina egna och andras. Det är inte rädslan som ger sig till känna först, utan suget efter socker, mat eller att ta upp mobilen är det som per automatik dyker upp för att min kropp och min automatiska hjärna lärt sig detta undvikande.

Jag tror inte att jag hjälper mig själv genom att enbart ”förbjuda” mig det jag är beroende av. Det kommer bara skapa utrymme för ett annat eller fler beroenden. 

Att möta mig själv i dessa rädslor, omfamna och lyssna på mina verkliga behov känns som det allra viktigaste.

Och tillåtelsen att få vara i meningslösheten och tomheten. I sorgen och frustrationen.

Det är okej. Enda vägen ur en tung känsla är igenom.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Skam

Publicerat den 27/04/2019 av Cecilie

Idag reflekterar jag över den skam som bor i mig. Ibland slår den till med full kraft, andra gånger kan den helt utebli.

Skammen kan få mig att känna att jag är pinsam, ful, otillräcklig etc.

Jag googlar lite på skam och hittar bland annat, inte helt förvånande, att det är något som etableras väldigt tidigt i livet. Kanske genom tillsägningar från vuxna eller kompisar i ens närhet. Ett exempel gällde ett barn som lekt nakna lekar med en vän och fått en arg tillsägning om att inte leka sånt av sin mamma, och som vuxen hade enorma problem med att hon skämdes i sexuella sammanhang.

Jag kan verkligen relatera till den känslan. Inte lika mycket idag som för några år sen, eftersom jag mött det här problemet från flera olika håll för att hitta utvägar vid det här laget, men fortfarande finns det oläkta sår av skam på dom planen. 

Men även på många andra plan. Skam över min sångröst (jag jobbar på det också), skam över något jag skapat, skam över hur jag ser ut på vissa foton...

Och det tråkiga är att den här skammen projiceras på andra människor. Kanske för att jämna ut plågorna lite?

Plötsligt kommer jag på mig att jag skäms när vänner lägger ut videos på sig själva på facebook, trots att jag samtidigt beundrar och imponeras. Jag kan också skämmas över bekanta när dom pratar högt, håller tal eller spelar teater trots att jag egentligen önskar att jag själv också vågade! 

Jag skäms när någon bjuder på sig själv på tv, när någon gör bort sig i en komedi eller när någon sjunger falskt på idol.

Fast det inte har ett dugg med mig att göra. Och dessa människor kanske har fantastiskt kul! 

Tänk så många gånger jag skämts över mina föräldrar, framförallt under tonåren. Allt var pinsamt - hur dom pratade, tänkte, gjorde, såg ut... 

All denna skam över mig själv och andra människor. Som i spiraler och cykler - stundvis skamfri men sen fortsätter det runt spiralen till baksidan där skammen bor och badar mig i skambad igen. 

Att skriva öppet om skammen och erkänna är även det skämmigt, Stackars mina vänner och medmänniskor som utan att veta det blivit offer för min skam. 

Men jag förstår samtidigt att jag inte är ensam om det här, och jag tror på att plocka fram mina monster i ljuset för att kunna bearbeta dem. 

Och nånstans börjar jag också känna tillräckligt mycket självmedkänsla med den lilla inre flickan som bor i mig, som någonstans i början av livet lärde sig skämmas för sig själv.

Men också förståelse och medkänsla med de människor som lärde den här lilla flickan vad skam är, för att dom en gång som barn blivit lärda detsamma. 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Värderingar

Publicerat den 25/04/2019 av Cecilie

Jag har ett gammalt mönster av att värdera allt jag ser inklusive mig själv och andra människor. När det här gamla mönstret dyker upp och tar plats går jag in i att känna mig sämre - eller ibland bättre - än andra människor. 

Jag tänker med mitt intellekt att det är helt befängt och att det egentligen inte finns något sånt som bättre eller sämre.

Jag tror på att allt samexisterar och behövs. Ändå kommer stunder när det gamla mönstret inom mig tar över och blir starkare än min övertygelse. 

När jag värderar mig själv som sämre än någon annan på ett område känner jag mig ovärdig att vistas på det området.

Som exempel kan det vara känslan av att en annan massör/behandlare skulle göra det bättre - och jag ifrågasätter då varför människor ska komma till mig om någon annan är ”bättre”. 

Samtidigt händer det också att jag värderar mig själv som bättre. Plötsligt är det jag själv som höjs till skyarna av mitt ego. 

Med mitt intellekt tänker jag att vi alla behövs och även att just det mötet mellan två (eller fler) människor är vad som behövs, då spelar det ingen roll att en har större erfarenhet eller utbildning eller vad det nu är jag för tillfället värderar. 

Det finns inget bättre eller sämre utan det är egot eller mitt världsliga jag som spelar mig ett spratt här. 

Ett annat exempel kan gälla det kreativa, som konst, foto eller sång.

Det finns så många som fotar och målar så fantastiskt bra, och sjunger så vackert.

Det måste enligt mitt gamla mönster betyda att det inte är någon idé för mig att ens utrycka mig, om jag är sämre.

Fastän jag med intellektet vet att kreativiteten inte kan mätas eller värderas som bättre eller sämre.

Så länge jag har roligt och skapar glädje inom mig så är min talang tillräcklig. Jag vet ju det, egentligen.

Jag undrar ibland var det här mönstret kommit ifrån. Kan det vara något jag lärt in under barndomen. Har vi i vår familj gjort det här - värderat allt vi ser?

Det kan vara så.

Men något djupare ligger förmodligen bakom i vilket fall. En rädsla för att misslyckas. En rädsla för att inte vara tillräcklig.

Där prestation och erkännande av andra människor är viktigare än den inre känslan av lycka och kärlek.

Även dom stunder jag känner mig ”bättre” än omvärlden så är det bara en illusion och inte verklig lycka. 

 

Det verkliga lyckan upplever jag när känslan av att vi alla är samma, med lika värde, på djupet landar i mitt hjärta. I Dom stunderna lever jag livet fullt ut.

Så länge värderandet pågår är det rädsla som styr. 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Older posts →