Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

 

Hej DU vackra fantastiska läsare!

Jag är Cecilie Nergaard och jag är så glad att du hittat hit!

Det här är en blogg där jag öppet delar med mig av mina innersta tankar och känslor i text och bild.  Skapelseprocessen får ha sin gång helt enkelt. Jag jobbar till vardags med människor på många olika sätt, bland annat som massageterapeut, genom coaching, Tantra-sessioner och genom mitt spa,  och jag möter gärna dig precis där du är, så hör gärna av dig till mig om du känner ett ja i dig till det!

Jag bor på den magiska ön Gotland, på en fantastisk plats mitt på ön tillsammans med familj och djur. Varmt välkommen hit!

Längtan efter djup

Publicerat den 16/07/2019 av Cecilie

Sen hemkomsten från Ängsbacka har jag befunnit mig i något av en längtan som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Jag tror det handlar om längtan tillbaka till mitt inre, till djupet i mötet med mig själv och med omvärlden.

Det mötet som jag upplevde där på Ängsbacka. 

Sånt som känts fint och tillräckligt innan kan plötsligt kännas för ytligt nu. Och jag förstår att det egentligen ligger hos mig.

Tanken på att gå på ett ”vanligt” yogapass till exempel, den känns som en ytlig upplevelse - kanske för att jag just nu villat bort mig en bit från djupet jag vet finns där inom mig. För några år sen har yogan känts som magi, allting är relativt och beror på vad jag jämför med för stunden. Och allting beror på hur djupt jag tillåter mig själv att gå oavsett vad det gäller.

Ibland behövs små pauser i utveckligen för att kunna fortsätta framåt!

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Rädslan för andras rädslor

Publicerat den 07/07/2019 av Cecilie

Rädslor kan vara ganska ordentligt skrämmande ibland. För mig handlar det ofta om att jag lagt lyckan utanför mig själv och därigenom kan rädslan för att mista något vara påtaglig. 

Med jordning kommer trygghet och inre frid, en grundning i mig själv där jag inte behöver greppa efter halmstrån att hålla i.

Något som skrämmer mig är rädslan för andras obearbetade rädslor. Det jag känner när människor inte vill se inåt och vara sårbara i sina rädslor utan projicerar ut sina rädslor genom att döma andra är frustration. Det är något med det som skrämmer mig enormt, även när jag själv projicerar. Kanske för att det är svårt att transformera en rädsla som inte ens erkänns?

Samtidigt känner jag också empati och förståelse både för mig själv och de människor omkring mig som gör detta.

Jag ser det lilla krig som pågår på insidan och känner rädslan för att möta det. Eller så påminner det mig för starkt om gamla destruktiva relationer där jag blev tillbakahållen och nedtryckt av någon annans rädsla och samtidigt lät mig tryckas ner på grund av min egen rädsla. 

Jag blir rädd för att någon annans rädsla ska styra mig. Även om jag innerst inne vet att det bara är jag som jag välja om jag vill låta mig styras eller inte. 

Sårbarhet är något av det vackraste jag vet. Att erkänna mina innersta rädslor och prata om vad som finns inuti mig istället för att skuldbelägga mina medmänniskor för att dom gör något ”olämpligt”. 

När någon vågar visa sin innersta sårbarhet smälter jag som smör - jag känner empati och kärlek. Jag tror att det 

Är lite så vi människor fungerar.

Och ändå har vi så kolossalt svårt i det här samhället att visa våra känslor så fort det handlar om rädslor, sorg osv.

Kontraproduktivt är vad det är!

Vi tror att människor ska döma oss och se ner på oss om vi erkänner våra rädslor och sorger - men i själva verket är det tvärtom! 

Våga släppa fram känslorna. Våga släppa fram tårarna! Det är en styrka att våga lyfta sina rädslor istället för att lägga över ansvaret på nån annan. Dessutom - Män gråter också. Det är vackert med män som gråter. 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Ängsbacka Sexsibilityfestival och efterdyningarna inom mig

Publicerat den 06/07/2019 av Cecilie

Förra veckan spenderade jag på Ängsbacka Sexsibilityfestival.Det var första gången jag besökte Ängsbacka och för mig var det en plats där jag kände mig väldigt trygg och hemma.Fantastiskt fina workshops tog mig igenom skam, gamla mönster, mina inre ja och nej, samtycke, tantriska möten och mycket mer.Att våga vara sårbar kom till en ny nivå men där det fanns känslan av ett stort stöd att luta mig mot när det behövdes. 

Många människor har imponerat stort på mig genom att öppna upp sitt hjärtas rädslor och blotta sitt innersta.Så många fina möten från hjärtan till hjärtan har ägt rum!

För mig handlade en del av resan om att fortsätta transformera gamla mönster av att säga ja där jag menar nej, och att våga stå stark i mitt nej även om det skulle framkalla en reaktion eller besvikelse i någon annan. Jag finns inte till för någon annan människas njutning eller behag.Jag är värd att vara här! Jag är värd att känna. Jag är värd att njuta. 

Under vistelsen kände jag flera gånger rädslan för att det skulle ta slut. Jag kände mig lite som ett barn på julafton - och rädslan för att paketen och gemenskapen skulle ta slut och vara över.På väg hem åt jag en massa godis för att hålla mig vaken orka köra hela vägen då jag var den enda i sällskapet med c-kort och vi hade lånat en husbil som krävde c-kort.Barnen hämtades upp på Arlanda och båten hem var stundvis väldigt stimmig.Jag behövde stänga ner lite av öppenheten från Ängsbacka för att orka hem. Men dagen efter var hålet i mig stort, sorgen kom ikapp över att festivalen och alla hjärtliga möten var över.Praktiska saker behövde kommas i kapp på hemmaplan. Turistsäsongen har börjat.

Jag grät och önskade mig någon som bara kunde hålla mig och vara ett stöd, hjälpa mig landa, så som jag ofta gör med andra människor som behöver det. Där nånstans dök en människa upp som verkligen var det jag bett om. Ett fantastiskt fint möte som skapade trygghet och hållande.Men jag blev också medveten om mitt gamla mönster av att vara en sk ”attentionwhore”. Mötet följdes av en massa fin uppmärksamhet och mitt ego vältrade sig. 

Det är så lätt för mig att hitta små flyktvägar från känslorna.Där känslor ersätts med andra känslor som känns bättre för stunden. Dom obearbetade känslorna finns kvar under och skapar hål, som i slutändan ändå behöver mötas och tas om hand - av mig själv. Att få hjälp är fint men att helt lägga ansvaret i nån annans händer fungerar uppenbarligen inte nu heller.

Till och med tantra, närhet och beröring som är livsnödvändiga behov för mig kan bli en känsloflykt. Det gäller återigen att hitta balansen och jordningen, stå i min egen styrka. 

Tacksam för den påminnelsen! 

Låt urladdningen komma - jag vill stå redo.

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Tantra - en av mina vägar tillbaka hem

Publicerat den 07/06/2019 av Cecilie

Som motsats till förra inlägget som handlade om rädslan för närhet och framförallt för äldre män vill jag berätta om det som förändrat hela min syn på människor.

När jag var ett barn sökte jag mycket av min kraft i naturen, djuren och in i mig själv. Upp till skolåldern lekte jag sällan med andra barn. Även senare behövde jag alltid ett visst mått egentid mellan varven, jag ”tröttnade” på kompisar efter ett tag och behövde hämta kraft ur jorden, mig själv eller djuren. Jag hade mina ritualer och cermonier, jag hade dem jag pratade med som inte var av denna värld och allt sånt som barn naturligt har till stöd i sin lek och sitt lärande.

Så långt tillbaka jag kan minnas har det funnits något djur i hemmet. Katter, råttor, fiskar, hund, fåglar, kaniner och från jag var 11 år och vi flyttade ut till en liten gård fanns till min stora glädje också möjligheten att ha häst som jag längtat så efter. 

Djuren fanns där närhelst jag behövde dom och hade alltid tid.

Jag tänker att jag förmodligen haft mer tillit till djur än till människor genom åren som barn även om jag haft lätt för att vara social med människor också.

Den stora skillnaden var kanske att jag visste att djuren aldrig körde över mig. Jag kunde deras språk och dom kunde mitt. Att vara ute och rida i naturen, leta nya ridvägar, sjunga i kapp med fågelsång eller bada i sjön med hästen var mitt liv och mitt sätt att släppa taget. 

Som vuxen fastnade jag i prestationskrav och ansvar för andra människors känslor.

Jag drogs till människor som humpade över ansvaret på mig och jag tog villigt på mig det för att vara till lags eller känna mig behövd. 

Trots att jag kämpade emot fastnade jag också i rädslan för vad andra människor tycker och hur jag borde vara för att passa in och bli omtyckt. 

Det var ett mönster jag lärt in. 

Att stänga av och ta på mig en rustning av ytlig styrka var lättast. Jag hade inte heller lärt mig konsten att ta ansvar för mina egna känslomässiga behov. 

Andras känslomässiga och praktiska behov var en annan sak, det visste jag mer om. 

Jag brukade döma mig själv och mina medmänniskor hårt för att vi var just människor - för allt elände vi ställde till med på jorden och för vår dumhet.

Jag förstod inte bättre. 

När jag kom i kontakt med Tantra som livsstil och ett sätt att möta mina medmänniskor eller bli mött på var det en känsla av att få komma hem till något glömt och undanstoppat. 

Som en del av min resa tillbaka till den riktiga kraften, där sårbarhet är styrka. 

Att börja möta andra människor utan att ständigt göra övergrepp på mig själv genom att tillåta sånt jag egentligen inte ville, för att jag trodde andra ville. 

Jag visste inte vad Tantra stod för utan trodde som säkert en del andra att det handlade om nån form av sexuella möten.

Jag visste inte att det handlade om närvaro och att möta mig själv för att hitta tillbaka till det jag som liten hade i relation med naturen.

Jag kunde börja älska mig själv och människorna som vandrar här på jorden med mig. Jag kunde plötsligt se och känna hur vi alla hör ihop - jag är en del av dig och du är en del av mig. 

Tantra är för mig kärlek och Närvaro. 

Det handlar om att våga möta det som kommer upp oavsett vad. 

Att lära mig lyssna på mitt inre ja och nej, och att våga utrycka vad jag önskar eller inte vill ha men också att lyssna på och respektera andra människors behov utan att för den sakens skull ta på mig ansvaret.

Att ta med sig tantran in i möten med andra människor är fint och kanske till och med livsviktigt om vi ska kunna mötas från hjärtat, även i sexuella möten. Men det betyder inte att all tantra per automatik handlar om sexuell lust - långt ifrån!

Det handlar för mig om att möta varandra just där vi är, att ta emot mina egna och andra människors gränser och behov med tacksamhet och kärlek. 

Att jag idag får jobba med Tantra-sessioner och möta alla dessa fantastiska människor som kommer hit är en stor glädje för mig. Tänk att jag trots gamla trauman kan möta även äldre män, med kärlek och respekt helt utan att köra över mig själv.

 

Tack Universum, Tack moder jord och fader himmel. Tack till mina systrar och bröder, förmödrar och förfäder som hjälper mig läka ihop och se kärlek. 

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Gubbskräck och rädsla för närhet

Publicerat den 05/06/2019 av Cecilie

”Män vill i stort sett bara en sak. Dom vill dessutom bli omhändertagna. Och eftersom män inte kan ta ansvar för sina känslor, eller ens ska behöva försöka så kan vi inte mötas från hjärtat och utrycka våra behov utan jag behöver istället gå in och vara det som efterfrågas, Tillfredsställa. Behaga. Köra över dom önskningar och känslor som dyker upp i mig.”

Den här känslan har präglat min första del av livet. 

Det är också min uppfattning om ungefär hur relationen mellan mina föräldrar såg ut. Möjligen är det inte mina föräldrars eller syskons historia om vi frågar dem, men det är MIN historia oavsett. 

Det ledde oavkortat till att jag sökt mig till män som passat i den här beskrivningen, för att kunna bekräfta den ”sanning” jag trodde rådde.

Som 14 åring blev jag medtagen till en husvagn av 3 äldre killar som turades om att våldta mig. Ja, jag kan nu säga våldta fastän jag under många många år intalade mig att jag var med på det för att jag inte sa nej, skrek eller försökte springa därifrån. Att det var en upplevelse man får acceptera eftersom män inte kan förväntas ansvara för sina känslor. Sånt händer. Inget å bry sig om, lika bra att se det som en bra erfarenhet.

Men idag vet jag bättre. Det är inte okej att 3 killar turas om att ha sex med en alkoholpåverkad 14åring, fotar varandra och skrattar. Det har inget med hjärtliga möten eller samtycke att göra! 

Jag fortsatte omedvetet söka mig till den typen av män som lägger över ansvaret på andra, framförallt på kvinnor. 

Inom mig bar jag på en skräck för framförallt äldre män. 

För jag visste ju hur män fungerar... 

Jag såg en potentiell ”våldtäksman” i varje man. 

Och närhet - det var alltid förknippat med att någon ville ha något av mig som jag egentligen inte ville ge.

Därför sa jag alltid att jag var en sån som inte uppskattade kramar eller närhet i allmänhet.

Jag såg inte möjligheten att utrycka mina egna behov utan kände mig antastad och trängd.

Jag kunde inte slappna av på djupet.

Rädslor sätter sig som spänningar i kropp och själ.

 

I dag är jag på en annan plats. Jag ser med medkänsla, förståelse och förlåtelse på dom män som också bär på dysfunktionen som gör att jag och andra utsatts, för det kan aldrig på riktigt ge lycka och ro i själen att mötas på dessa sätt även om man är ”förövaren”.

Idag ser jag möjligheten att själv ta ansvar för mina behov och jag ser att jag faktiskt får lov att tacka nej. Jag får ändra mig. Jag får avbryta. Det är min kropp och mitt liv.

Och då ser jag plötsligt också att det finns helt andra sanningar om män. Det finns män som vill ta ansvar för sina egna känslor och behov, eller åtminstone vill lära sig.  

Men av och till kommer jag i spiralen av liv tillbaka till mitt gamla mönster för att fortsätta släppa taget, fortsätta bearbeta mina känslor. Och då behöver jag öva lite extra på att ta ansvar för mina behov utan att ta ansvar över att någon kan känna något. Om jag behöver utrymme så behöver jag utrymme. Det betyder inte att jag inte tycker om någon eller att det är något personligt.

Då får jag leva med att det inte är mitt ansvar vad andra möjligen skulle kunna känna på grund av mina behov. 

 

Och jag hoppas att jag sänder en del av mina insikter vidare till min dotter för att hon ska slippa göra samma resa. Jag hoppas att jag nu gör en stor del av den tunga transformeringen för att hon ska slippa sitta fast i dessa gamla mönster som jag och så många fler gjort.

Men jag respekterar också att hon behöver få göra sin egen resa här på jorden, kanske blir den tung på andra vis.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Older posts →