Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

 

Hej DU vackra fantastiska läsare!

Jag är Cecilie Nergaard och jag är så glad att du hittat hit!

Det här är en blogg där jag öppet delar med mig av mina innersta tankar och känslor i text och bild.  Skapelseprocessen får ha sin gång helt enkelt. Jag jobbar till vardags med människor på många olika sätt, bland annat som massageterapeut, genom coaching, Tantra-sessioner och genom mitt spa,  och jag möter gärna dig precis där du är, så hör gärna av dig till mig om du känner ett ja i dig till det!

Jag bor på den magiska ön Gotland, på en fantastisk plats mitt på ön tillsammans med familj och djur. Varmt välkommen hit!

Livet pågår och förändras

Publicerat den 29/10/2019 av Cecilie

Nu var det ett bra tag sen jag la upp ett blogginlägg, om vi ska räkna i mänsklig tid mätt. Men av någon anledning har jag inte haft behovet och känslan har varit lugn, var sak har sin tid. 

Under den här perioden har jag lagt en hel del tid i trädgården där jag odlar grönsaker. Att odla och ta fram den mat vi behöver äta i familjen ger mig en känsla av att göra något meningsfullt både för oss människor och för moder jord och kretsloppet som behövs här på samma gång. 

Det har också på djupet landat i mig att jag för nu känner mig färdig med att föda upp hästar. Jag har fött upp irish cob i 15 år, till våren blir det år 16 då 3 föl väntas. Därefter är min period av hästavel över åtminstone för den här gången. Jag har låtit kastrera en av avelshingstarna för ett par veckor sen och den andra har också fått tid för kastrering. Dom flesta av hästarna ska få placeras ut till nya ägare under våren. Det känns så rätt att gå in i en ny era, och jag känner hur viktigt det är för mig att skapa utrymme för nytt men också mellanrum för vila och eftertanke. Tid att ta hand om mig själv och mina behov för att också orka möta omvärlden och mina medmänniskor med kärlek. Det här har varit en flera år lång process där jag trappat ner, trappat upp, trappat ner och velat fram och tillbaka.

För nån vecka sen deltog jag tillsammans med min sambo och kärlekspartner på Göteborgs Tantrafestival. En fantastisk liten festival där jag kunde gå helt in i att få stötta min sambo i hans process utan att försöka förändra något och utan att anpassa mig till något som inte var bekvämt för mig. Känslan av att vara någons stöd för att jag vill, och inte för att det förväntas är så läkande.

Jag lyssnade på podden relationsverket idag, där Carl-Mikael poängterade en så otroligt viktig sak: Vikten av att ha tillit till människors processer, andras och egna. Det kan vara så himla viktigt att få nå botten innan vi vänder uppåt. Om vi är där och försöker rädda/styra upp hela tiden kan det istället dra ut på lidande och försena viktiga lärdomar.

Att låta varje process få vara det den är och släppa taget om att jag ska fixa är därför en av mina viktigaste lärdomar i livet. Även när det gäller människor som kommer till mig för retreats, gruppträffar, massage eller tantrasessioner ser jag vikten av att vara ytterst varsam med att försöka vägleda någon i livet - svaren finns redan i varje människa och det räcker att jag bara är där och håller utrymmet för det.

Till detta hör också Modet att våga vara sårbar och dela det som rör sig på insidan, vilket är något jag fått lära mig först i vuxen ålder. Just nu sitter jag på båten på väg till Värmland där jag har min äldsta son och hans pappa, min mamma och min syster. Inom mig finns en viss oro för att jag ska sluta mig i mitt gamla skal igen, relationer som funnits före jag öppnade upp mitt hjärta påverkar mig ofta till att gå tillbaka till den jag var innan, till den jag tror att människor förväntar sig att jag är. Jag vill bygga upp en mur av ytlighet. Värderingen i att glad skulle vara bättre än ledsen smyger sig in. Rädslan för att vara obekväm och otillräckligheten som känns om jag upplever att jag inte bara kan köra över mig själv och göra alla väl. Ibland kommer viljan att projicera och samtidigt vet jag att det är fel och slår på mig själv för det. 

Att kommunicera på ett öppet, sårbart sätt känns så viktigt för mig nu. Att kommunicera genom Våld - att vara sarkastisk , ironisk, kritisk eller ignorera någon kan vara otroligt smärtsamt. Våld föder mer våld.

Min slutliga tanke där jag återkopplar till mitt djupare jag tar plats igen och igen. För att fortsätta attrahera överflöd på alla plan så behöver jag hela tiden släppa taget om all kamp och acceptera mitt liv precis så som det är just nu. Det innebär även att acceptera alla mina medmänniskor och mina relationer och även mig själv och mina begränsningar som dem är. 

Vila i att inte veta allt och att inte kunna kontrollera något.

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Tankar om vad som känns viktigt i en autentisk relation

Publicerat den 08/09/2019 av Cecilie

Att kunna uttrycka mina behov men också kunna lyssna på dina behov.

Att behov får vara just här och nu utan att gå in i rädslan för vad det innebär för mig i framtiden. Ibland räcker det med att få utrycka en önskan eller ett behov högt för att det ska kännas mindre tryckande.

Att inte försöka ställa krav på dig att du ska möta mina behov men heller inte ta på mig ansvaret för att tillgodose alla dina behov om jag inte vill eller kan.

Ärlighet och transparens - våga vara hela jag rakt igenom och att dela med mig av allt det som pågår i mig hur tokigt det än kan tyckas. Endast om jag ärligt delar med mig av hela mig kan jag bli älskad för precis den jag är, och inte en påhittad halvsanning.

Att också veta att jag får ta del av hela dig i vår relation ger mig trygghet och får oss känna samhörighet. 

Kommunikation - våga kommunicera om precis allt utan att skuldbelägga varandra eller projicera.

Hålla mig till att prata om mina känslor och min sanning, utan att ta ifrån någon annan rätten till sina känslor och sin sanning. Vart kan vi mötas? 

Attraktion - Tillåta mig själv att attraheras av andra människor på olika plan och att välja in de människor jag känner dragning till i mitt liv, utan att för den sakens skull kräva något.

 

Acceptans.

Att acceptera hur andra mår är en viktig men inte helt lätt lärdom för mig.

Att försöka förändra någon annans mående och syn på sitt liv för att jag själv i slutändan ska må bra är något jag fallit lätt in i. Svårigheten att möta och acceptera andra där dom är, och att behålla min egen lycka och glädje oavsett. 

Det betyder inte att jag inte kan känna med någon och finnas där som ett stöd, men ansvaret ligger inte på mig att kontrollera andra människors processer utan jag behöver acceptera varje person just där hen är just i detta nu.

 

Att utveckla mig själv.

Det spelar ingen roll hur ofta jag byter partner eller vänner om jag inte vänder mig inåt för att lära och utvecklas. Jag tar med mig själv in i varje relation, Är jag otrygg så tar jag med mig otrygghet in i relationen. Är jag kontrollerande tar jag med mig kontroll. Att projicera är lätt, men om jag lägger all skuld på någon annan kan jag heller aldrig få till en förändring.

Lycka och harmoni kommer inifrån - när jag känner det i mig kan jag manifestera det i min omgivning och mina relationer.

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Vad är kärlek och självkärlek?

Publicerat den 03/09/2019 av Cecilie

När jag funderar på vad kärlek är för mig, så handlar det mycket om villkorslös kärlek där ingen värdering finns i vad kärleken eller en eventuell relationen ska innehålla. Inga krav på motprestationer.

All kärlek är för mig fin kärlek helt oberoende av varaktighet eller innehåll. 

Att se på någon eller något och känna en spirande glädje och respekt utan att vilja ändra något. 

Motsatsen till kärlek är för mig rädsla. Rädslan kan sen yttra sig i dömande, projicering, skuldbeläggande, kontroll... 

Att rädsla ofta kommer tillsammans med kärlek kanske beror på att en av dom läskigaste sakerna som kan hända oss är just att bli övergivna, lämnade och ensamma. Separerade från kärleken.

Av rädsla att bli separerade från kärlek försöker vi människor styra och kontrollera varandra, våra relationer, livet. 

Vid 37 års ålder håller jag på att lära mig känna villkorslös kärlek till mig själv. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra.

Dom dagar det går mindre bra går jag in i att döma mig själv, och får då ofta känslan av att andra människor dömer mig. Något jag lärt mig från tidigt i livet är vikten av att ”se bra ut”. Vad nu det ska betyda? Och för vem? Jag vet inte, men jag vet att jag så gott som dagligen hamnar i situationer där jag går och drar in magen för att magar ”ska vara” platta, och det är ju inte min mage. 

Intellektuellt vet jag att kroppar ser olika ut och att vara charmig eller tilldragande har egentligen ingenting eller väldigt lite med kroppsform och utseende att göra. 

Känslomässigt är jag inte alltid lika säker eller trygg med det. 

Ganska ofta har jag fått frågan om jag är gravid. Jag har oftast skämtat bort det med att säga ”nej jag är bara tjock”. 

En del av mig känner djup skam av att se gravid ut när jag inte är det. 

Samtidigt tänker jag att gravida kvinnor brukar anses som vackert, då borde det betyda att jag har förmånen att vara lika vacker utan att behöva vara gravid vilket borde vara en fantastisk ära! 

Att älska mig själv villkorslöst inkluderar min kropp. Så istället för att gå runt och dra in magen (vilket antagligen inte syns utåt ändå) vill jag kunna känna mig stolt över allt jag är, min konstnärliga själ, mitt goda hjärta, min fantastiska runda mage osv... 

Att se på mig själv med kärlek och inte känna att jag vill ändra just nånting alls, för om jag vill ändra på något är det ju inte mig jag älskar utan en bild av vem jag kanske kan bli. 

Nånstans har jag läst att grunden för en människas syn på sig själv och livet läggs under dom första 2-3 åren i livet.

Sen krävs större processer för att tänka och lära om efter det.

Jag minns att jag redan som barn tyckte illa om mig själv och stundvis hade dåligt samvete för hur jag betedde mig, och sen även för hur jag såg ut.

Kanske var det ärvda känslor.

Men jag känner att jag som vuxen har ett ansvar att ta hand om mig själv och det inre barnet i mig. Att lära mitt inre barn älska sig själv villkorslöst, och att kunna visa mina barn hur det kan gå till.

I helgen sa jag till min 5 åriga dotter: 

  • jag tycker om dig!
  • Jag vet, svarade hon. Du säger det så ofta.
  • Vad bra sa jag, för jag vill att du ska känna att du är älskad och aldrig behöva undra om du är det
  • Jag vet att jag är älskad, svarar hon, för jag älskar mig själv också!

Så himla fint det känns när ett barn kan få känna så! 

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


”Fear Of Missing Out”

Publicerat den 02/09/2019 av Cecilie

Begreppet Fear of missing out - Fomo, något som har förföljt mig hela livet. Eller så långt tillbaka jag minns.

Först i år blev jag medveten om att detta verkligen är en egen rädsla, ett vedertaget begrepp som redan finns förklarat med ord.

Att känna stress över att kunna missa något roligt eller viktigt är motsatsen till att känna tillit till livet. 

I tillit litar jag på att det som är för mig dyker upp, att jag kommer komma i kontakt med det som är bäst och mest utvecklande utan att behöva pusha eller kämpa. 

På nåt sätt har min rädsla förstås lett mig till utveckling också, och till möjligheten att få släppa rädslor. 

Fomo - rädslan att missa något, gestaltade sig i att jag ville vara överallt, och göra allt. Redan som liten sa min familj ibland ”herregud hur ska du hinna med allt det du vill”. 

Rädslan har gjort mig till en väldigt driven person och jag har testat och gått igenom mycket på mitt relativt unga liv, vilket jag är väldigt tacksam för. Men den har också lett mig rakt in i den berömda väggen och distanserat mig från mig själv, från kontakten med jorden och naturen. 

Jag spekulerar i vad den här rädslan grundar sig i. Om det handlar om rädsla för separation, eller en längtan efter nån sorts kontroll - att ha koll på saker?

Numera kan jag på djupet känna att det är  precis lika bra även när någon annan än jag deltar på ett roligt/spännande evenemang, eller skapar något fint, Eftersom jag idag har en känsla av att vi alla hör ihop som en enhet och därigenom får jag ändå del i upplevelsen.

För några år sen skrek mitt ego att JAG ville vara med på allt, annars kände jag mig utanför.

Antagligen hänger det ihop med upplevelser av separation jag har med mig sen barnsben. 

Jag har också sett mina barn gå igenom samma inre stress och göra impulsiva val tack vare detta. 

Men jag upplever mig kunna se att även barnen blivit lugnare ju mer jag tagit mitt ansvar att bearbeta och transformera denna rädsla till ett inre lugn och en tillit till att allting är och blir precis som det ska.  

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Leva Livet Långsamt

Publicerat den 30/08/2019 av Cecilie

Efter en utmattning 2015 fick min förmåga att göra saker snabbt och effektivt en rejäl törn. Och tack gode gud för det tänker jag nu.

Ett tag försökte jag ändå och slog på mig själv för att jag inte är snabb längre eller orkar lika mycket som förut.

Det var en frustrerande process att tänka om. 

Men jag har också insett hur svårt det är att leva livet fullt ut här och nu när jag kör på i full fart och hur svårt det är att känna min inre vägledning och lyssna på den. 

Idag är jag så himla tacksam för uppvaknandet. För nu kan jag leva livet lite långsammare och verkligen hinna uppleva och känna.

Om stressen kommer krypande kan jag försöka stanna upp och göra valet att inte följa egots föreställning om brist.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Older posts →