Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

Hej!

Jag heter Cecilie Nergaard och bor sen 2016 på en gård på den magiska ön Gotland, i Ganthem närmare bestämt. 

Jag har ett brinnande intresse och en stor längtan efter att på olika sätt skapa kreativt och detta blir viktigare och viktigare för mig. Att få dela upplevelser och känslor ger mig en mening. Jag fotograferar, målar och skriver för att utrycka mig och konversera med mig själv. Nästan hela livet har inneburit djur vid min sida och här på gården finns också hästar, katter, hund, höns, kaniner, får och kor.

Här vill jag skapa en blogg och på så vis berätta min egen historia utan förbehåll. Här i bloggen önskar jag dela med mig av tankar och känslor, foton och vardagliga händelser. 
Varmt Välkommen till mig!

Brist och konkurrens

Publicerat den 28/03/2019 av Cecilie

Som en fortsättning på mina tankar om kollektiv separation hamnar jag också i den rimliga följden av separationen - tron att det råder brist och att min lycka och framgång står i kontrast till någon annans.

För alla kan ju inte vinna, eller? Om inte jag tar för mig så blir jag kanske utan? Om inte jag är först så räknas jag inte. Om någon annan får, så blir det mindre kvar åt mig. Om jag har en idé och det dyker upp nån annan som gör samma sak eller nåt liknande - betyder det då att någon ”stal” min idé och att jag inte kan göra det jag vill? Kanske har jag på något sätt ändå bidragit eftersom vi alla hör ihop.

Oavsett vad det gäller kan känslan av konkurrens ibland slå klorna i mig - kärlek, pengar, framgång, tid.

Och ju mer jag fokuserar på brist, desto mer upplever jag mig leva i brist.

Om jag ser mina medmänniskor som konkurrenter som måste besegras så kommer vi dra ner varandra istället för att lyfta varandra.

Exemplen på när konkurrenskänslor uppstår kan vara många. 

Om min partner tycker en annan människa är attraktiv - blir jag då mindre attraktiv? Ganska orimligt egentligen men inte en ovanlig att känna, speciellt i ett samhälle där vi normalt sett bara ”ska” ha en partner och det gäller att välja ut ”den bästa”.  Det intressanta är att någon som ser sig själv som sämre och mindre attraktiv, som projicerar sin rädsla på partnerns känslor, blir oftast mindre attraktiv. Kanske för att rädsla skapar mer rädsla, vilket gör att vi ”skrämmer bort” varandra?

Om en medmänniska når stor framgång, är då chansen mindre för mig att göra det? Om min granne får ett välbetalt jobb, är chansen då mindre för mig att få ett? Fick grannen rent av ”mitt” jobb?!

Avundsjukan slår till. 

Men jag tror inte det är sant för det finns egentligen ingen verklig brist i min värld. Det är något jag skapat i mitt huvud.Vi kan alla leva i ett överflöd av allt vi vill och behöver. Det finns åt alla. Det är min övertygelse i hjärtat, Om vi bara vågar se det och utgå från det. Tillsammans.Dessutom, eftersom vi alla faktiskt hör ihop så är din framgång och lycka också min framgång och lycka. 

Även om dessa insikter finns i mig och jag känner mig övertygad om att det är så fastnar jag ändå ofta i det gamla mönstret av bristtänk. För det tar tid att släppa taget om, och det behöver få ta den tid det tar.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Älska mig för den jag är...

Publicerat den 27/03/2019 av Cecilie

Min enda längtan nu och här...

Det enda som kanske verkligen är viktigt, som vi alla innerst inne längtar efter. Att få bli älskade precis som vi är.

Med Dokumentären om Josefin Nilsson och allt som skrivits om den, om henne och hennes liv med en man som bröt ner henne kommer också mina tankar om vad det är som gör att vi ibland, speciellt vi kvinnor, låter oss trampas totalt ner i marken. Eller varför vi trampar ner andra människor i marken och inte ser att vi samtidigt gör det mot oss själva.

Här finns djupa och långvarig öppna sår av förtryck och separation som hänger ihop med något så banalt som vilket kön vi bär. Rädslan för den kvinnliga kraften. 

Vi är intalade sen urtider att vissa saker är mer lämpliga att göra för ena eller andra könet och än idag har kvinnan inget värde som människa i vissa delar av världen. 

Jag har så många gånger låtsats att allt är bra. Anpassat mig för att passa in i relationer. Kompromissat bort mig själv. För att bli älskad.

För tilliten fanns inte där, att våga tro på att jag verkligen kan älskas för den jag är. 

Jag har också själv satt upp ramar och regler, hotat och styrt i relationer. Bundit med osynliga band. För varför skulle någon vilja stanna hos mig av ren kärlek? Jag vågade inte lita på att man av helt fri vilja stannar eller kommer tillbaka. 

Idag vet jag att endast när man är fri att gå, så kan man helhjärtat välja att stanna.

Och självklart, för det mesta är vi, åtminstone i den här delen av världen, egentligen fria att gå och bryta oss lös och lämna. Men det är inte så lätt.

Då står vi också där med risken att känna oss ensamma. Att ingen ska älska oss.

Skammen och skulden, rädslan och sorgen.

Och då är det lätt att anpassa sig och låta sig älskas för den man inte är, hellre än att riskera att inte älskas alls.

Men det vi som människor förmodligen innerst inne kollektivt längtar efter är att få älskas för den vi är. Inte för vad vi presterar eller låtsas vara. 

Idag kan jag för kanske första gången i det här livet börja känna tillit till att jag är älskad för den jag är och att jag är värd det. 

Och det här är en känsla som landar inifrån, den är inte beroende av bekräftelse utifrån även om det också är vackert och fint.

Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära... 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Undvikande

Publicerat den 26/03/2019 av Cecilie

Denna fantastiskt vackra morgon landar tankar om undvikande inom mig.

Det är också ett av mina gamla mönster. Att undvika dom känslor jag inte kan möta. Och att undvika att prata om det jag inte kan sätta ord på. 

Det har funnits många sätt att gå in i undvikandet. Ett är att bara stänga ner. Jag är riktigt bra på att stänga av, så bra att jag inte behöver tänka på det utan det går av bara vana. 

Ett annat sätt är attack. Att gå in i försvar för att det är för tufft att möta mina känslor och vad dom speglar i andra människor.

Ignorera är också ett sätt att undvika. Och det är till och med något som ibland lärs ut i vårt samhälle. Inom barn- och djur- ”uppfostran” har jag många gånger hört rådas om att ignorera ”dåliga” beteenden och uppmuntra ”bra” för att inte ge uppmärksamhet till det oönskade. Och även här är jag experten. Åtminstone utåt sett. Inom mig kan jag koka av frustration, men jag har ju lärt mig att undvika - dvs ignorera. Då undviker jag både beteenden hos andra och känslor hos mig själv. 

Att arbeta sig fri från känslor är också ett undvikande som vi är många att ta till ibland. Och att sen kunna skylla på att vi inte har tid att möta våra känslor just nu...

En inre stress - en rädsla för att verkligen stanna upp och gå in till kärnan av känslan och omfamna den.

 

Men vad händer när vi stänger ner, undviker och ignorerar oss själva och varandra? Återigen - separerar oss från varandra istället för att förena oss.

Vår omgivning blir ännu mer högljudd för att vi ska se och möta. Våra känslor förblir obearbetade och växer inom oss. Vi stressar oss igenom livet och kör oss i väggen. Det gjorde jag. 

 

Att se och förändra gamla mönster är tufft. Ibland har jag ingen aning om vad jag ska göra. Frustrationen över att både leva i mönstret och att vara medveten om det kan vara total.

Att släppa taget är inte alltid så enkelt som att bara släppa. Det kan gå i cykler och spiraler, kanske för att vi behöver känna känslan av seger emellanåt för att inte ge upp, innan vi tar nästa etapp av släppande?

Posted by Cecilie | Tagged Undvika, känslor, separation
Kommentarer 0


Hela mina obearbetade känslor

Publicerat den 25/03/2019 av Cecilie

Jag befinner mig just nu i Norrbotten. På den här platsen har jag bott i 12 år innan jag flyttade till Gotland. Det var här jag jobbade mig till utmattning. Det var här jag befann mig när jag insåg hur mycket jag stängt ner av känslor och hur mycket jag separerat mig från mig själv och enheten vi alla tillhör. Men det var förmodligen inte här det började utan långt långt tidigare. Kanske rent av i liv före detta... På många sätt fick den här platsen skulden för att ha orsakat mig min utmattning och jag behövde fly. Idag är jag ändå väldigt glad för den flykten och allt den öppnat upp. Nu kan jag också återvända för att hela min relation och mina obearbetade känslor. Möta separationen och hålla om mina rädslor. 

Jag har ofta känt en känsla av att jag inte lever på riktigt. Kunnat titta på människor runt om mig och tänkt att dom lever nog på riktigt. Men inte jag. Jag har undrat var denna känsla kommer ifrån och vad den innebär. Jag har märkt att den kan komma och gå, och att den senaste åren inte varit där lika ofta som tidigare. Och jag börjar se mönstret. När jag kör över mig själv, inte tar mina egna behov och känslor på alvar, då kommer denna känsla. Jag förminskar mig själv och separerar mig till en liten obetydlig del. Det är väldigt intressant, så enkelt men ändå så svårt. 

Idag kan jag också se att det spelar ingen roll vart i världen jag befinner mig, känslan av att vara hel finns på insidan. Men jag har också insett att jag är värd att få känna efter och vara där jag vill vara, att få göra mina val i livet utefter vad som tänder gnistan av glädje och frid inom mig. Om jag följer mina inre önskningar är ALLT möjligt. Det finns inga verkliga begränsningar i tid, pengar eller kärlek. Begränsningar är bara något vi skapat i vårt huvud. Med det kan vara nog så tufft att släppa taget om dom. 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Att släppa taget om den kollektiva separationen

Publicerat den 23/03/2019 av Cecilie

Senaste veckorna har inneburit många och djupa processer inom mig. En äkta förståelse för mina egna behov och mina egna rädslor. Jag kan nu känna, och inte bara intellektuellt förstå, många saker som tidigare bara legat på det intellektuella planet. Jag kan känna att jag är en del av den stora enheten och att jag är värd att älskas med mina behov och rädslor, att dessa är värda att omfamnas och älskas som en del av mig. Ett mönster jag burit hela livet har varit att separera mig själv från mina medmänniskor, mina nära och kära, och tro att jag ensam måste klara mig. Att ensam ta hand om mina känslor och rädslor för att det skulle vara dåligt att be om hjälp att hantera det som kan kännas tungt, ja rent av en massa skam och skuld har legat i att ens känna, och framförallt att känna rädsla.

Om jag inte tillåter mig själv att vara en del av den stora mänskliga enheten, eller rent av jorden med allt dess liv, utan istället separerar mig och ser på mig själv som en liten ensam del av allt, då blir det tungt att gå genom livet. Jag kommer dessutom se på andra människor som små separata delar som inte är värda delaktighet och kärlek precis som dom är med sina behov och rädslor. För det är förbaskat svårt att tillåta andra det jag inte kan tillåta mig själv.

Ljus å kärlek till er alla där ute som vandrar på denna jord ihop med mig! 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Older posts →